Dagens Nyheter – 30 juli 1866, sida 2

grader kallt! Man badar ej för sitt nöje Znär det sitter örhängen af is i taklisterna! — Var det den dagen, då ni försökte rädda qvinnan och barnet? Leonard betraktade mig med en förvånad uppsyn, och denne man, som understundom var så fruktansvärd, rodnade härvid. Han blygdes för sina goda gerningar. oo-Godt! jag förstår, sade han en stund derefter, Jolivet har kört för er nyligen och roat sig med att prata om mig. Han gaf mig flera närmare upplysningar rörande catalonskans beklagansvärda slut, hvarom han aldrig talade utan stor rörelse, och när jag berömde hans vackra handling, att såsom eget barn upptaga Beatrix flicka, svarade han: — Det var min skyldighet; har jag ej till en del varit orsaken till modrens död. Om Beatrix icke följt mig, utan stannat hemma, skulle allt detta ej hafva inträffat. Dessutom innesluter, som man säger, hvarje god handling sin egen belöning, och jag börjar redan älska barnet. Min mor var föga belåten med den skänk, mitt fiske inbringat hushållet. Ni vet, att gammalt folk alltid se på styfvern. En mun till — så vacker den än må vara — gör alltid, när den är försedd med tänder, bagarens räkning längre; se der hvad som under de första dagarne gjorde den stackars gumman litet missbelåten. Men så är ej förhållandet numera; hon är förtjust uti barnet, som håller henne ett visst sällskap, då jag ej är hemma, och då jag kommer hem, visar hon mig ett småleende ansigte; och ett vacket ansigte, min herre, ty lilla Julietta — jag har kallat henne så efter modren — lofvar att få den aflidnas ögon — ögon