Dagens Nyheter – 27 juli 1866, sida 2

det! sade husmodren och ut— Nu börjas brast i snyftande. — Min son, min son! Han skall då nödgas afbryta sina studier och blifva arvetare, simpel arbetare! Stackars Alfred! Familjens enda tjenarinna inträdde och anmälde att en person, som önskade träffa herrn, stod derute. — Ar det någon af våra arbetare, är det en fordringsegare? frågade fru Delporte häftigt. — Jag vet inte, men det är en ganska hygglig ung man, och ganska snyggt klädd till på köpet. — Bed honom komma igen längre fram på dagen ... i qväll! Kanhända jag sjelf bör gå och tala vid honom! Men kosta hvad det kosta vill, så måste du stiga upp, Delporte, tillade hon, vändande sig till sin man: Du måste uppsöka en bankir och, om så behöis, pantsätta hela vår egendom. Jag inser nog, att du ej kan gå ensam; vår granne skall nog göra dig sällskap och gå i borgen för oss, om så fordras. Mannen gjorde en ful grimas. — Ack! min son, min son! återtog den arma modren. Sedan hon ånyo gifvit sin klagan fritt lopp och ajusterat sin morgontoalett, aftorkade hon de röda ögonen och försökte, så godt sig göra lät, att antaga en skenbart lugn uppsyn, och gick att uppsöka den okände, hvilken väntade i en angränsande salong, som tjenade på en gång till mottagningsrum och matsal. — Förlåt; sade hon, min herre kommer förmodligen för att presentera någon vexel;