Dagens Nyheter – 27 juli 1866, sida 1

blef skarlakansröd. Då hon fattade hans händer, voro de brännande. — Han har feber! utropade hon: — Ah, jag dör! mumlade den stackars mannen, i det han begagnande sig af sin hustrus medlidande, smälte i tårar för att gifva fritt lopp åt sina snyftningar, som nistan hotade att qväfva honom. — Låt oss ej mer tänka derpå utan vänta till morgondagen. I morgon bittida är betalningsdagen och inga penningar!... Ah, det är förskräckligt! Men låtom oss nu tänka på dig! Du måste genast gå till sängs och sköta om dig. Skulle du bli sjuk, förvärras vår ställning ännu mera... Håll dig derföre stilla... Men hvilken försumlighet!... Att ej ge akt på nummern! Ar det ej det första man har att göra, när man åker i en kabriolett! Du hade ju dina ben! Jag frågar dig om en affärsman beter sig som du?... Och att icke observera nummern!... Men låt oss ej mer tala derom ; . Men hon började ånyo samma visa. På detta sätt förflöt bela aftonen och större delen ar natten; ty det värda paret fick knappt en blund 1 sina Ögon. Daazcua derpå låg herr Duri-Delporte uti brinN ur nand: feber. IHans hustru slö på kononna la måäjiga omsorger, frotterade honom och e ; hafresoppa, och då hon räckte honom devsamma, mumlade hon ot — Vi äro förlorade! ... alt ei se mera! Du borde väl åtmiustons kuuna igenkävan kusken, den uslingen, den tjulven? — Sär kert har han tillegnat sig vår egendom, vår förmögenhet!