Dagens Nyheter – 26 juli 1866, sida 1

om något annat än att, så fort och säkert som möjligt, köra dit jag ernade mig. Men miu nyfikenhet hade blifvit retad, och Jag sade derföre: — Huru kan det vara möjligt att en qvinna, som älskade er så häftigt, blott behöfde fyra dagar att glömma er? — Huru det kunde vara möjligt, svarade han med en hos honom ovanlig tvärhet i rösten; förstår ul då icke? Sergeanten, som å mina vägnar. afskedade henne, värfvade henne sedan för egen räkning. Ah, det gör mgenting; jag tvingade benne snart att söka en anuan chef. -— Huru bar ni er då åt? — För tusan! det var ena mycket simpel sak. I hvilket annat fall som helst, skulle jag visst icke haft något horn i sidan till sergeanten för det han beröfvat mig henne. Om han helt enkelt sagt mig: — Vackerman! — så kallade man mig vid regementet — Catalonskan anstår dig ej mer; får ing kasta ut mina nät åt det bållet? Så skulle jeg hafva svara honom: -— Som ul buhagar, sergeart, om håde ni och hon Ånner su räkning dervid. Mon han hade pelar falskt och I vil npäsku med sitt: sing bar befii henuco, Sedermera förnam jag vat bevnue på hederligt, utan fi igenom stt ban sagt det jag äkkode oy annan och alt jag derföra uppoffrade honze! Öch den steckars fickan trodde honom, Ni vet, stt Catlonskorna gerva hämnas... i synnerhet på det der viset. Eaken konde nu bj passera oumtastad. Jag var oekeå underofficer, och