Dagens Nyheter – 25 juli 1866, sida 1

ett obestridligt företräde. Skulle han väl med ett skägg, som rakknifven ej vidrört på en hel vecka, vågat sätta sig vid sidan af sina vackra kunder utaf det täcka könet, som han hvarje morgon skjutsade? Aldrig! Hans nära umgänge med könet ålade honom att bibehålla en viss elegans, hvarifrån han icke kunde helt och hållet frigöra sig. Det var ej nog att springa till barberaren hvarannan dag, han måste äfven hafva ett linne, som, om ej alldeles bländande hvitt, åtminstone var försvarligt, en drägt, som, om icke splitter ny, likväl röjde en viss snygghet och elegans. Hans skjortkrage sammanhölls af en stor karneol eller af någon grön sten, som ett öfverseende och välvilligt öga tog för en smaragd. Detta var hans enda smycke, ty han bar inga örhängen, väl vetande att bildadt folk för länge sedan bortlagt alla juveler, diamanter och smycken. En fantasiväst, understundom hvit halsduk och svart rock, kauhäuda något luggsliten och flänsande men utan alltför synbara fläckar, fulländade hans toilett. Resten, som fotsacken skylde, var naturligtvis skyddad för kritikens gissel. Eu rygtbar författarinna ville icke visa sig för sina läsare annat än i bröstbild; på sarama sitt var det med kabriolettkusken och hans publik. Hvad tvingade honom då att vara så noggrann om sitt värda jag? Orsaken var att, utom dessa uuga fruutimmer — haus morgonstjernor, — en ryktbar advokat, en utmärkt artist, en bankir, en poet, till och med en pär af Prankrike kunde värdigas taga plats bredvid honom. Har man då aldiig under den tiden