Dagens Nyheter – 23 juli 1866, sida 1

mötte honom, föll en af hans söner, träffad i hufvudet af en kula. Den anvdra dagen en annan. Amtmannen tvekade om han ekulle fortsätta med förföljandet. Mördaren å sin sida föreslog, att han skulle underkasta sig att betala en lösepenning. En prest infann sig hos enkan för att förmå henne att samtycka till en försoning; men hon vägrade. Urvisaren pekade på fyra. Hämnden är ljuf för Montenegrinens hjerta. Oaktadt hennes vägran, skickades den vaaliga summan för ett menniskolif, hundrade sekiner, till öfverstepresten. Denne samimankallar fridsrådet. Anstalter vidtagas mi kyrkan, hvar rest försoningen bör firas. Klockorna ringa, och tolf unga mödrar, bärande sina barn på armarne, klappa på enkans port. — Jane, Jane! öppna för vas: vi medföra åt dig guld och broderade näsdukar. Porten öppnades icke. Hämnden är ljuf för Montenxegrinens hjerta. — Jane Stilich, kära granne, förlåt oss för våra baros skuld! Arnold ävgrar sig. Hela olyckan kom ej af hat, utan al en ordvexling. Han skall släpa sig till dina fötter, bärande på gitt bröst den dolk, hvarmed han dödat Dragho; denna dolk är den ende brottslingen, men han skall blifva krossad och förbavuud al prosten. Oppua, Jane! i Jane förblef obevelii H hade synit Salen, söm sviker ena ed! Draghos mördare hade flytt undan till skogarne. Understödd af sina bröder och de två söner, som ännu voro honom öfriga, såg sig den gamle amtmannen nödsakad att begifva sig