Dagens Nyheter – 21 juli 1866, sida 2

åter, att jag stör er, men jag är mycket nyfiken att höra något om ert hemland, om Norge; jag har aldrig rest, och kommer visst aldrig att göra det, men jag är mycket vetgirig och ville gerna få besked om ett och annat. Ni är den första norrman som jag träffat; Nu svarade jag mannen på det vänligaste, och begagnade mig också af tillfället att taga hans person i närmare betraktande: han var, som man säger, en oansenlig man, liten till växten, och med ett uttryckslöst, blekgult ansigte. Ej då han talade, utan endast när han log, antog det ett själfullare uttryck. När han hörde något, som väckte hans intresse, sköt liksom en solglimt ur det eljest matta ögat. Sedan jag besvarat hans första fråga och vi fått oss en toddi på däcket, blef han mera meddelsam. — Jag är så lycklig i dag, sade han, att jag nästan kan säga, att denna dag är den lyckligaste i mitt lif. I två år har jag varit i Helsingfors, utan att kunna komma hem, men i afton är jag hemma. När vi passerat det der lilla framskjutande näset, har jag blott två mil hem. På stranden väntar mig en vagn, som för mig till min lilla prestgård — jag är nemligen pastor i en liten fattig församling, men jag har likväl mitt dagliga bröd -— när jag sedan hunnit uppför backen till kullens höjd, ser jag först kyrktornet, och så komma socknens barn och hälsa mig välkommen — jag vet det. Jag vet hur långt solen då hunnit i sitt lopp — genom aftondimman kastar den sin blekrödt skimrande stråle på mina fön