Dagens Nyheter – 21 juli 1866, sida 2

Regnet strömmar, blixten flammar, åskan dånar derute. Hur godt, huru dubbelt godt då att sitta i Pohlsros salong i ett godt sällskap, vid ett godt bord, med goda viner! Luften förmörkas, man tänder ljus i glänsande kandelabrar, det skimrar och återkastas i gnistrande kristaller, den yttre verldens buller och bång glömmes bort, i stället för preussiska tändnålsgevär smattra champagnekorkar, den enda tryckning som förekommer är med glas mot glas. Skämtet flyger från mun till mun, glädjen myser, syddrufvornas safter sprida sydländskt lif i nordboens ådror och nerver... ja den dagen, den stämningen äro nu förbi. Men på en sådan dag och i en sådan stämning sågo vi första gången Pohlsro i dess nya gestalt. Icke underligt om vi betraktade det med blida ögon. Pohlsro var alltid ett godt ställe. Gubben Pierre, blifven ryktbar för sina biffstekar, liksom hr Cadier först gjort sig ett namn genom sina Chateaubriands,, flyttade sina halster och sina gudar från Stallmästargården till Pohlsro. Det var dock icke han, som hade anlagt detta ställe, utan, såsom namnet angifver, var det den gamle konditorn Pohl, som här sökte ro. Men ro vid Djurgårdsslätten är en omöjlighet. Icke ens sjelfva huset fick ro. Det stod framme på slätten, med ena gafveln vänd mot vägen, den andra vettande åt bergskedjan. Men en ny Djurgårdsintendent beslöt att sopa bort alla hinder på det lilla fält, som kallas för Djurgårdsslätten. Den raske egaren af huset, hr Öberg, fick sig en tilltagsen man till hjelp; han lät lyfta hela byggnaden från dess grund, och vrida om den, och flytta den in mot berget. Nu står den i linie med Manegen, Tivolis inhägnad och Novilla. Innanför den har nuvarande innehafvaren af restaurationen å Pohlsro, hr Stoehr, när den gamla byggnaden med sina våningar, sin veranda och sin balkong ej räckte till för de väntade resande, låtit uppföra en ny byggnad; hvars nedra botten har ett storartadt kök, i hvilket alla kokkonstens hemligheter afslöja sig för vetgiriga gästers blickar, och i hvars öfra våning finnes en salong, liksom enkom inrättad för ett sällskap, som vill ostördt egna sig åt bordets nöjen. Annu längre in på denna tomt har hr Stoehr anlagt en förtjusande trädgård med träd, med grupper, med paviljonger. Man äter der i det fria eller under tak, man väljer sin plats, efter solens ställning, i hvilket väderstreck man behagar, man kan sitta i skugga eller solsken, gömd för verldens och värdens blickar eller åskådad, som vid en kungligt publik spisning, af sina kolleger för tillfället. Slutligen har man der, till att fördrifva aftonen på det angenämaste sätt, en plan, öfver hvilken en ung ek skyddande sprider sin ovanligt rika krona, under hvars lummiga hvalf det i följd af bergets närhet käns så svalt och godt en varm sommarqväll, att man icke behöfver iskyla punschen eller förstöra champagnen med seltersvatten. Pohlsro, nu fullständigt i ordning, intager värdigt sin plats i bredd med de storståtliga Hasselbacken och Blåporten. Hvardera har sina