Dagens Nyheter – 19 juli 1866, sida 2

—— NN — Emellertid tycktes tiden och de läkemedel den lärde doktorn föreskref icke förmå öfvervinna Juliens sjukdom; hans tillstånd förvärrades och blef allt mera betänkligt. Den lifliga sinnesrörelse, han dagligen erfor, hade bidragit till att underhålla den envisa febern. Doktorn hade, i likhet med de flesta personer, som utöfva samma yrke som han, varit mycket tystlåten och icke kunnat förmås till att yttra sig det aldra minsta om den sjukes utsigter att blifva frisk igen. Nu gick han så längt att han förklarade hans tillfrisknande tvifvelaktigt: Då blef det uppståndelse i slottet. Marie, hvilkens förtviflan öfvergick alla gränser, ville icke mera lemna Juliens rum; och snart hade hennes tårar och snyftningar låtit denne veta både att han var älskad af henne och att han hotades af döden. En dag då han låg försänkt i en tung sömn, spratt han häftigt till och satte sig upp i sängen. Då fick han se Marie iigga på knä bredvid bädden, med ansigtet badande i tårar. Hon bad till Gud. — Jag ser hur det står till, sade han till henne; för mig är allt hopp ute... Men hvarföre gråter ni? Det var icke möjligt för mig att bli lycklig här på jorden; om jag återfått min helsa, skulle jag snart ha gjort denna bittra erfarenhet... Han gjorde ett tvärt afbrott i sitt tal och utropade: — Ack! döden jemnar allt, den gör oss alla lika. Marie, jag skall nu dö, men du, du skall icke för evigt blifva okunnig om att. :; — Tyst, sade hon, i det hon tryckte sitt