Dagens Nyheter – 16 juli 1866, sida 2

högst ogerna anslutit sig till general Lamarmoras krigsplan och afstått från sitt älsklingsprojekt att företaga en landstigning på Dalmatiens kust. Han sjelf har flera gånger yttrat för sina förtrognare vänner, att Tyrolen ej erbjuder något lämpligt angreppsföremål för en armå af frivillige, som dertill saknade nästan allt artilleri. Att genom Dalmatien sätta sig i förbindelse med ungrarne var och förblef den plan, som han alltid omfattade med synnerlig förkärlek. Ofverhufvud fann han icke behag isin ställning som armegeneral (en grad motsvarande fältmarskalk), hvars bulletiner följaktligen genom allmänna högqvarteret måste komma till allmänhetens kunskap. Med ett ord Garibaldi kände sig generad, men tänkte nog ädelt att icke beklaga sig deröfver. Emellertid anlände baron Ricasoli från högqvarteret till Garibaldi, hvilken han underrättade om förestående modifikationer i den ursprungliga krigsplanen. På samma gång uppmuntrade honom premierministern att genom en mindre vapenbragd något höja italienarnes sjelfkänsla. Garibaldi beslöt alltså att den 3 juli angripa fienden, hvar han anträffades. Att leverera en afgörande slagtning, dertill egde han hvarken resurser, ej heller var det honom möjligt i den ställning honom blifvit anvisad i denna bergiga vrå af jorden. Redan bittida på morgonen uppbröto de i Salo, Degagna, Preseglie och ända till Vesione inqvarterade bataljonerna, inalles ungefär 2,000 man, och framryckte å ena sidan mot Rocca dAnfo och å andra sidan mot Bagolino, i hvars närhet de-snart fattade posto på berget Suello. Gent emot dem hade österrikarne besatt ganska fördelaktigt belägna höjder, hvilka gjorde det lätt för dem att afslå de frivilliges med största tapperhet, den ena gången efter den andra företagna stormangrepp. Kampen begyute kl. half 2 e. m. och afbröts först kl. 6 å begge sidor, utan att någondera sidan kunde sägas hafva segrat. De frivilliges Bersaglieri klättrade som kattor uppför höjderna, men en väl riktad och väl underhållen gevärseld dref dem alltid åter tillbaka. Till all olycka förderfvade ett häftigt regn en stor del af italienarnes ammunition, så att en stund formligen kämpades man emot man. Härvid blef Garibaldi sjelf sårad. Den främste i ledet, hade han dragit svärdet och sjelf huggit in på fienden. En fiendtlig, redan matt kula träffade honom i låret oeh förorsakade honom en blessyr, som en 8 dagar skall hindra honom ifrån att stiga till häst, utan att för öfrigt vara farlig. Af officerarne hafva proportionsvis många blifvit satte ur stridbart skick, ty 15 sådana hafva dels stupat, dels blifvit sårade. Italienarne hade redan beqvämat sig till ett för öfrigt ganska ordnadt återtåg, när plötsligt den underrättelsen inträffade, att österrikarne hade utrymt icke blott valplatsen, utan äfven det närbelägna Caffaro. Hastigt lät Garibaldi åter göra helt om, och på så sätt blefvo italienarne herrar öfver slagfältet. Denna vapenbragd har likväl icke gjort det väntade gynnsamma intrycket. Man var isynnerhet förstämd deröfver, att en sådan man som Gaåribaldi så mycket som han gjort utsatt sig för den fiendtliga elden, ty den frågan påtrugade sig en hvar, hvad som väl skulle blifvit af de frivillige, ifall en kula dödat deras älskade anförare.