Dagens Nyheter – 16 juli 1866, sida 2

Så snart det blef full dager, märkte den gamle Jenkins, att han i mörkret träffat den plats, som var aldra lämpligast att uppehålla sig på. Knappt tio steg derifrån framgick den lilla gångstig, som slingrade sig genom vassen; och de kunde icke onödigtvis förspilla en enda minut, emedan det var mycket möjligt att de hade ett långt stycke att tillryggalägga. Jenkins höjde armen — icke ett ord mera fick yttras; med bössan framför sig, så att han i hvarje ögonblick kunde lägga an och skjuta, trängde han sig fram genom den vass, som skiljde honom från stigen och började gå utefter denna med raska steg, under det att hans män följde honom i en indianrad d. v. s. de gingo den ene efter den andre. De hade marscherat en fjerdedels timma eller knappt så länge, då Jenkins plötsligt stannade, synbarligen öfverraskad, ty vägen skiljde sig här. En gren lopp åt höger till floden och en annan fortgick rakt fram. Hvilkendera skulle de följa? Jeakins vågade nemligen icke dela sin lilla trupp, som förut var nästan alltför fåtalig. Hans följeslagare skulle då helt säkert ha blifvit nedgjorda, om de träffat på en öfverlägsen fiende. Den gamle anföraren ämnade just vända sig till sitt folk, för att hålla en kort rådplägning; då ett prasslande ljud lät höra sig ur vassen, såsom om någon smöge sig fram. Hade de skrämt ett villebråd? ENer var det någon af fienderna som lopp direkte i armarne på dem? Den gamle mannen lyftade allaredan bössan, då blef han varse en mörk skepnad hvilken långsamt och med iakttagande af ytterlig försigtighet närmade sig. Han gjorde med handen ett