Dagens Nyheter – 14 juli 1866, sida 2

Då man blef varse husen på något afstånd, steg man af hästarne; man kunde nemligen icke begagna kreaturen nere vid vattnet, och det var då mycket bättre att lössläppa dem här, der de kunde gå och beta i frid och ro. Raskt och tyst utdelade Billins sina befallningar, ty den vane jägaren gör icke mycket väsen af sig i skogen. Männen lade då sadlarne och täekena m. m. i en hög under ett träd och begåfvo sig derpå till fots åt boningshusen till, för att väcka upp Joe och träffa aftal med honom om båtarne. Alla sofvo ännu i husen. Man kunde icke se ljus, eller eldsken derinne, men vid sjelfva floden, ssom låg omkring femtio steg derifrån hördes personer tala. Billins lyssnade, ty det lät som om två menniskor voro i träta med hvarandra. Sedan han lyssnat ett par sekunder, sade han mycket sakta: — Det är, min själ, folk vid båtarne. Hvilka kan det vara? Floden var temligen uppsvälld, emedan den smälta :snön just vid denna årstid nedflyter från bergen. Ljudet af rösterna kom från stranden och Moderatorernas lillla skara smög sig, utan att någon af dem yttrade ett enda ord, hastigt och ljudlöst till landningsplatsen, hvarest de stannade på ett af Billins gifvet tecken. De blefvo varse tre män. — Min husbonde, sade den gamle negern Nero, hvilkens stämma Billins tydligt igenkände, har båtnycklarne. Om ni vill låna en båt, måste ni först väcka upp honom, och då kan det hända att han blir ond: