Ur bref från en svensk emigrant. S:t Louis d. 17 juni 1866. Den sednaste underrättelsen jag fick från det kära Sverge föll som ett uppfriskande sommarregn på mitt hjerta midt i den hetta, som här är rådande, ty nu börjar värmen att blifva odräglig, för att icke säga helvetisk. Den 10:de dogo här 2 personer af solstygn, den ena vid en kappridning, den andra vid ett byggnadsarbete. Hästar störta döda på gatorna nästan hvarje dag och hundarne äro bebäftade med rabies. Men tror du att man sätter munkorgar på hundarne för att undvika faran? Visst inte! Här i det fria Amerika vill man inte ens lägga bojor på en hund — som är infödd -— heldre dödar man den. Dagligen ser man på gatorna blåmålade skråfkärror, körda af två karlar, hvilkas skarpa ögon taga reda på wmisstänkta hundar. En sådan hund går mot döden hvart han går, ty vips får han en snara om halsen och strypes innan han kastas i kärran. Allt detta på de mest besökta gator, till icke ringa uppbyggelse för folket. Här herrskar d::sutom en god ordning i många andra afseend a. En dag i början af månaden brann ett stall, tillhörigt ett omnibusbolag, och vid branden omkom mo 70 å 80 stycken mulåsnor. Kadavren kastades på en obebyggd tomt straxt intill, och der ha de legat sedan dess, spridande pestångor öfver hela staden. (iår man på gatorna, så riskerar man hvart ögonblick att få ögonen utslagna af hårda bollar, slungade med kraft af stadens bollspelande ungdom. Ordning och propriet6 kommer aldrig i fråga. Nej, lefve friheten! en riktig amerikansk frihet! Hat och ovilja mot negrerna ge sig tillkänna på många sätt, ty S:t Louis var en af rebellstäderna under kriget. På teatern äro afskiljda platser för dem, och det är ej tillåtet för dem att sätta sig inne i en omnibus, om vädret än är aldrig så fult. En ångbåtskapten nekade nyligen en svart gentleman att begagna sig af