Dagens Nyheter – 12 juli 1866, sida 2

fega rånare! Hvem är brottslingen; jag, som uj, likt rädda ulfvar, öfverfallit, eller ni sjelfva. — Tror du, mitt socker, svarade anföraren hånleende, att vi helt lugnt skulle fördraga, att våra hästar och negrer bortstulos ifrån oss, medan ni finnen det lämpligt att spela de oskyldige landtmännen? Har du måhända godvilligt utlemnat den der tösen åt oss? Naturligtvis håller du på dina lagar, icke sanut? Men lynchlagen är den enda, som ni för framtiden kunna åberopa, och att vi förstå att tillämpa den, skola vi snart visa dig. Två utaf röfrarne hade emellertid sysselsatt sig med den utaf slaget bedöfvade Netley, som nu återfått sansen. Han förde banden ofver sitt sårade hufvud och betraktade blodet som klibbade vid hans fingrar. De öfriga plundrade emellertid huset, hvarifrån de togo allt, som de ansågo löna mödan att tillegna sig: Jenkins bössa, knif och hagelpung, hela förrådet utaf socker, kaffe och mjöl. Nelly, som återfått medvetandet, intogs af en häftig förskräckelse vid åsynen af sin husbondes tillstånd och bäfvade af fasa vid tanken på att han skulle bortsläpas utaf dessa rysliga menniskor. — Hvar har ni er andra neger, Jenkins, sporde anföraren, som hittills betraktat sina kamraters sysselsättning utan att deltaga deri. — Sök honom sjelf, ljöd det korta svaret. Förbannelse öfver er! — Åh, vi skola nog få dig att tala, fullföljde antöraren. Aro hagtornskäpparne färdiga? — Jag har lagat dem i ordning, svarade en. Kom hit, mitt sockergryn, de skola nog mål i munnen