Dagens Nyheter – 11 juli 1866, sida 2

alt sätta i verket den plan, hvarom mun i Brownsville kommit öfverens. — Kommer du hem till middagen, Johu? frågade hans hustru. — Nej, det är ju middag snart, men jag skall nog vara tillbaka före skymningen. Nere vid sjöstranden betade ett gammalt sto; för att ponyn skulle få hvila sig, höll han för i dag tillgodo med det gamla djuret. Långsamt red han inåt skogen till samma ställe, der han tappat spären efter sin häst. Under de sista dagarne hade det ej regnat, ehuru himlen hotade red ett dugtigt oväder samma afton, då han förlorade sin Molnen hade blifvit skingrade af blåsten, och spåren syntes derföre nu lika tydligt som förr. Men i en löfskog, hvarest gulnade blad falla ned och blifva liggande år efter år, så alt de på flera ställen bilda ett tjockt lager, är det dock ganska svårt att följa ett flera dagar gammalt spår. Ar detsamma helt färskt, så är det mycket lättare, emedan de sist fallna bladen ännu äro fuktiga och hafva temligen bevarat sin ursprungliga mörkgröna färg. Men hafva de legat endast sex å åtta timmar, så förtorkas de och kunna ej skiljas ifrån de öfriga. Så öfvadt cen gamle mannens öga än var, kunde han likväl ieke upptäcka något nytt. Äfven i vattuet kande iugenting spåras, och om äfven häcken på det ställ der man öfvervadade den, knappast var mer äv en fot djup, sa läg likväl längre upp mot söder en mängd kullfallna träd, hvaröfver det för hvilket djur som helst var omöjligt att komma, och straxt nedanför hade några djupa vattenhvirflar bildat sig, hvarigenom en häst aldrig kunnat simma fram.