Dagens Nyheter – 11 juli 1866, sida 1

mande, sedan han småleende helsat på de åt hans besynnerliga drägt i mjugg skrattande flickorna, som stodo uti dörren till posthuset. Border, gör mig den tjensten och låna mig ett par byxor, ty natten blir kylig och jag kan ej i den här habiten sätta mig till bords i sällskap med edra fruntimmer. Mejers såg verkligen högst löjlig ut. Han var mycket mager, hade breda skuldror och framstäende kindben. På hufvudet bar han en gammal hatt, som i sin nuvarande gestalt ej hos någon kunde väcka ens den aflägsnaste aning om dess fordna form. Kroppen skyldes af en läng bomullsskjorta, och ofvanpå dersamma bar han, enligt Backwoodsmännens bruk, en frack af hemväfdt, blått ylletyg, inga byxor och skor utaf buffelhud på de bara fötterna. En hagelpung hängde vid sidan och i ena banden höll han sin bössa, utan hvilken ingen Backwoodsman gerna lemnar sitt hem. Hans långa hår fladdrade i vild oordning under en slokig hatt, och då han kommit inom kretsen af sina vänner, blickade hans godmodiga, blå öga vänligt småleende omkring sig. — Men Mejers, säg då för all del hvad som händt er, frågade ännu en gång Border, då den tilltalade, sedan han åt busraden kastat en pejande blick, varsamt hoppade ned af häs:en, under det hela skaran med ett ljudligt skratt slöt sig omkring honom. — Historien är mycket simpel, svarade Mejers, utan att på minsta sätt förlora fattningen. Jag har tappat dem under vägen. — Tappat dem... ifrån benen. — Nej, svarade Mejers, ej på det viset. Det var så fördömt varmt, alt jag drog af dem