Hvarjehanda Nyheter. i En parisisk spektakelmakare, eljest ryktbar valdthornist,, vid namn Vivier, sammanträffade i en jernvägskupe på Rouen-linien med en beskedlig strumpfabrikör och dennes hustru. Vid midnattstiden sade strumpfabrikören, uppdragande sitt ur, till sin hustru: Jag är ledsen att komma hem i natt. Det är i morgon en afrättning i Rouen, och vår bostad är så belägen, att vi icke kunna undvika åsynen af detta ohyggliga skådespel. Vändande sig till Vivier frågade han: Vet ni, min herre, att man i morgon bitti guillotinerar en menniska i Rouen? — Måtte väl det, svarade Vivier, eftersom jag är skarprättaren. — År det möjligt? Huru, min herre, har nikunnat slå er på en sådan rörelse? — Hvad skall man hitta på, min far var skarprättare, min farbror var skarprättare. Jag friade tillen ung ficka i Faubourg Saint-Germain; man afslog mitt frieri. Då inkastade jag mig iförargelsen i min fars yrke. --Jag, min herre, om jag sett mig tvungen att omfatta detta handtverk, hade jag dött före den litdömde. — Man vänjer sig vid allt. — Och ni erfar icke någon rörelse? — Icke den minsta ... undantagande när jag guillotionerar en oskyldig. — En oskyldig! Huru, min herre, sådant händer då? — Icke alla dagar . . . men tid efter annan. Låt se, den jag nu skall guillotinera är en oskyldig. — Huru! och man vet det, och man guillotinerar honom! — Ja gör man så. Det är på det viset, ser ni, att tre mord ha blifvit begångna i arrondissementet Bolbec. Ingen möjlighet att upptäcka de brottsliga. Emellertid var ett exempel nödvändigt. Man har kastat ögonen på denne man; han var ogift, och i alla afseenden af föga ihtresse. Olyckligtvis åberopade han ett alibi; det tycks verkligen som skulle han den dag brottet begicks ha befunnit sig fyratio mil från offrets bostad. Af