Dagens Nyheter – 30 juni 1866, sida 2

a nn na äro öppna hela söndagseftermiddagar, och ehuru söndagen är ämnad till någonting helt annat än spel, sitta lika många kring borden då såsom alltid. En söndagseftermiddag bevistade jag engelska gudstjensten i Iutherska kyrkan. Knappt hade en bön hunnit läsas, förrän en man kom inspringande i kyrkan med andan i halsen: Han skyndade fram till predikanten och yttrade några ord till honom. I detsamma hördes stormklockan i tornet ljuda. Detta var tecken till att eld utbrutit i staden. Gudstjensten afbröts genast, alla mepniskor lemnade kyrkan, och då vi kommo ut fiogo vi se ett af stadens förnärmsta hus stå i ljusan låga. En talvik folkmassa var ifrigt sysselsatt med släckningsarbetet. Qvinnor och barn stodo uppställda i rader och langade vatten, under det att männen skötte de farligare och mera mödosamma värfven. Ur de hus, hvilka lågo närmast intill det som brann, flyttades möbler och husgerådssaker, hvadan galorna voro fyllda af allahanda ting. Genom tr gna ansträngningar lyckades man ändtligen släcka elden, och uttröttad af mödan, men med ett rent samvete återvände en och hvar hem, som användt sina krafter till att förmildra medmenniskors olycka. När jag var stadd på väg till det hus jag bebodde, stannade jag plötsligt cch sade till mig sjelf: — Vid denna tiden bruka spelbusen vara öppna. Det skulle vara särdeles intressant att få veta om det finns personer, som kunna sitta der med lugn äfven nu... Jag skall tör ro skull gå dit och se efter. . Jag begaf mig dit. Dörrarne stodo som vanligt på vid gafvel. Jag passerade den yttre