Dagens Nyheter – 29 juni 1866, sida 2

(Insider randades den dag, då kontrabaukirerna hade vunnit det belopp, de på förband bestämt, och de skulle just lemna de platser vid spelbordet som de så linze upptagit för sin räkning. Men öfvermod och begär efter guld beherrskade helt och hållet en af segrarne; och han sade: — Ännu skola vi icke gå — låt oss vinna tusen floriner till! Då stannade de, och en ny insats al tusen floriner gjordes. De Lenoirska markörerna darrade på sina principalers vägnar. Spelet fortsattes. Tre timmar scdnare skallade ett ljudeligt skratt genom hela spelhuset; menniskor som icke kände hvarandra det ringast sprungo i hvarandras armar; män, qvinnor och barn som samlat sig på gatan, skreko och kysstes. Markörer ha i allmänhet ingen känsla; de bry sig föga om hvilketdera vinner, rödt eller svart; me.nu klappade de händerna, togo snus ur hvarandras dosor och skrattade af hjertans grund. Afven Lenoir såg icke så lugn ut som vanligt, då han lade fiendens sista rulle guldmynt i sin låda. Kontrabankirerna hade fortsatt att spela och Leuoir hade vannit —— vunnit allt!. Så låogt herr Titmarsh, hvilken visserligen icke behandlar detta ämne ur moralisk syrpunkt, men dsck framställer ett och annat som väl förtjenar behjertas. Han tillägger dessa ganska förunftiga ord: Värde vän, ni må förlora huru mycket som helst på Lenoirs spelhus, så kan ni trösta er dermed, att det i sjelfva verket är mycket fördelaktigare för er att tappa än att vinna... Jag för min del boppas och ber att hvar och