Dagens Nyheter – 28 juni 1866, sida 1

Afventyraren. Roman af förf; till .Jean Vaubaron. (Slut fr. föreg. AF) — Nåväl, om jag ej får bli din hustru, skall jag bli din syster... jag skall bli din älskarinna, om du så fordrar; men — Antonia Verdi måste lefva!... Hon måste lefva, säger jag dig! Heldre, tusen gånger heldre afstår jag från lyckan att se min ljufvaste dröm förverkligad, än jag tillåter att Antonia dödas... Ack! skulle jag väl någonsin mera i verlden kunna bli glad, om jag visste att jag förorsakat hennes död, att jag haft kunskap om det förfärliga öde, som varit bestämdt ät henne, och icke gjort allt hvad i min förmåga ståt, för att rädda henne derifrån ... Nej, Rolf, jag känner att jag aldrig skulle kunna sofva lugnt, att jag beständigt skulle tycka mig se hennes vålnad i min närhet! Rolf, jag känner, alt jag skulle bli tokig af förskräckelse och samvetsqval... Gå, Rolf, gå genast, om du älskar mig, och befria den stackars Antonial!... Jag vill det! När Johannas milda stämma kommenderade, måste Rolf lyda. Ehuru det kostade ofantligt mycket på honom att han icke skulle få hämnas fullständigt, och att han skulle nödgas trigifva ett sådant odjur som Antouia Verdi, den hätskaste, trolösaste och derföre farligaste bland hans fiender, kunde han icke låta bli att elfterkömma den befallning han mottagit utaf drott