Dagens Nyheter – 28 juni 1866, sida 1

Rolf och Johanna dogo ungefär samtidigt vid långt framskriden ålder. De voro aktade och älskade af alla som med dem stodo i något slags beröring, Familjen Rigaud har icke utslocknat. Nu, då denna roman skrifves, är William Rolf Rigaud, esq., en bland de mest inflytelserika ledamöterna af underhuset. Frågar någon hvad det blef af vår förträfflige och olycklige väv, Don Raymond de Vasconcellos, så svara vi: han förband sig att ingå i den stränga Carmeliter-orden, om Gud ville befria honom från de obehagliga andesyner, hvaraf han bvarje fredagsnatt var hemsökt, Gud hörde hans bön och Don Raymond lefde och dog i lugn såsom en exemplarisk ordensbroder. Och nu, käre läsare, hu när vi veta allt, hör jag några ibland eder tadla mig derföre att jag låtit hjelten i min roman röna en lycka, som ban icke förtjente. Berättelsen är omoralisk, säga ni, hvilket betyder detsamma som att författaren är Oomoralisk. Hvad skall jag svara härpå? Ingenting annat än att Gud, som är god och barmhertig, förlåter en och hvsr som ångrar sig och att — jag är derom rullt öfvertygad — Rolf djupt och bittert ångrade sin upgdoms villfarelser. Och — för öfrigt — om han icke bad med tillräcklig andakt, hade han ju vid sin sida en god engel, ett oskuldsfullt barn, som bad för honom.