Dagens Nyheter – 26 juni 1866, sida 3

———— —-—ÅÄ—L —— — EA SS SS SN )E NSenN GMO TO VOX V7eernesotftnp1(1nnnnrnr!l!nTNT T ! NN Tnt tL! nt) )STt1 cO 1 1 79 VP ÖN E NN DNN 1 NnNn 1! lElt Ul lllflnllnl dl lflÅrtrFERNNISAD MMMM MU ——— HH a, ri ri rÄrÄ ; JOLUICT UCASaA alllUu HRlAdderstads starkaste sida. Ridderstads småsaker i denna riktning ådrogo sig snart uppmärksamhet och saknade icke uppmuntran. En dag fann han i sin spens-ficka en liten brefiapp med följande rader: e Ditt rönta snilles frö Skall du till mognad drifva. De träd, hvars blommor dö, bj nägra frukter gifva. För ett frö är en daggdroppe nog. De poetiska anlagen svällde ut vid detta lystringsord från en som ville visa, utan att synas, Och Ridderstad bängaf sig från den stunden åt lit terära sysselsättningar. Men tjunstgörings-reglementet var ingen vetenskap att ösa ur: det var Wängströjan på al sjelfstindighet, inre såväl som yttre. Ridderstad skref ifrigt till sin far, bedjaude att få studera i Upsala för att sedan beträda någon anuan bana. Bli fisk, när man är född rof-fögell tänkte den gamle adelsmanvan och afslog tvärt. Den unga Ridderstad mäste fortsätta vid kriggakademien. De militära praktiska ötningarne misshagade honom dock icke. 1 fäktkonsten gör sig individualiteten gällande; i fälltjensten ligger ofta utkastet till ett litet epos. Klart, att äfven detta skulle inverka på en ande, som edan till följd af sin första uppfostran var något af skogsdufva i förening med något, al hafsörn. Ar 1829 firades inom riket Ansgarii jubelfest, och Ridderstad utsågs af sina kamrater att tolka festens betydelse. Vid samma tid utgåfvo kadetterna små skrilfna tidningar. Pennan började redan taga lofven af käppen. Så blef Ridderstad tidigt publicist. Dåvarande kronprinsen, sedermera konung Oscar, återkom från ett besök i Petersburg. Genast skref Ridderstad ett poem, som så förtjuste kadetterna, att de beslöto dess tryckande, kvilket också skedde, så när som på sista kupletter, hvilken guvernören strök ut och hade nog för det sina randiga skäl, ty det utstrukna var: cDock från den färden månget minne Måhända leker kring dig nu. Fäst ej vid örnen dock ditt sinne! Den klufven är af svärd itu. Men tänk på lejonet, som springer Alltjemt utöfver strömmar tri. Och rita du med blodigt finger Den fjerde: det skall Newa bli! Men trots censuren var, det just denna vers som oupphörligen upprepades af kadetterna, och det till guvernörens och befälets stora förskriickelse. Guvernören, sframlidne general Lefren, fick straxt en sömnlös natt och fick ännu flera, när Ridderstad, vår nye Körner, utom i en mängd kalendrar, äfven började skrifva i det fördömda aftonbladet och dertill på köpet med sina eldande atidsrunor, helsade sjelfvaste julirevolutionen. Ändtligen lemnade Ridderstad Carlberg till vederbörandes stora glädje, en glädje dock af kort varaktighet, ty Wilhelm von Braun var i farvattnet och högg uti just der Ridderstad slutade, och den sista villan blef ej en bit bättre än den första. Aterigen: ställning och rättning för det nya tidehvarfvet! Det var sprängsatsen n:o 2 för den gamla militära kast-andan. Emellertid ingick Ridderstad, efter föräldrarnes önskan, på Helsinge regemente. Men Ljusnans och Woxnans dalbäddar, hur sköna de än äro, förmådde ej fängsla ett lefnadsfriskt sinne, törstavde efter verksamhet. Dertill bidrog ock det eviga talet om den eviga freden, om nödvändigheten att reducera armeerna, m. m. Tidens allmänna sinnesstämning var dessutom för framätskridandet i medborgerlig riktning, pulsationen derför stark öfverallt icke minst i vårt land. politiska och sociala, och seende i den fria pennan det vapen, hvarmed det nya samhället skulle utkämpa sina strider och föra framåt till seger och ljus, ansåg sig Ridderstad endast utbyta ett öfvergifvet gammaldagsvapen emot ett tidsenligare och bättre, då han, några år efter föräldrarnes död, tog afsked från regemeutet och egnade sig åt publiciteten. I dag kunde han fira sitt silfverbröllop med den. Det var nemlizen år 1841 som ban i förening med Sturzerbecker (Orvar Odd), utgaf i Norrtelje cSvockholms Länstiduing samt öfvertog, hösten samma år, Östgöta Correspondentem, Från denna tid daterar sig hans egentliga verksamhet såsom på en gång publicist, skald och riksdagsman; och alla dessa banor böra vara så bekanta för en hvar, som under senaste fjerdedels sekel beaktat de vigtigare föret.elserna icke miude inom skönlitteraturen än inom det politiska skriftställeriet och den parlamentariska debatten, att något påpekande här torde vara obehöfligt. En hel spalt af derna tidning vore dessutom knappast tillfyllest endast för att uppräkna titlarne på alla de arbeten, denne författare utgilvit, för att icke tala om alla hans anföranden på riddarhuset och derefter i borgarståndet, hvaraf han de tre senaste riksdagarne varit en framstående outtröttelig ledamot. Det är, som man finner, en massa perlor trädda på samma band, alla af den mest omvexlande fjäoring: men bandet var alltid detsam