Dagens Nyheter – 26 juni 1866, sida 1

ND Ned ENSE OEIS SENS RENEE ANOS jen rastlös verkamhet, men på sätt och vis öfj vernaturlig. Alla dessa menniskor tycktes arbeta i djefvulens tjenst. Detta hade Rolf sett. Men helt olika var I den anblick som mötte Antonia Verdi, när hon för första gången inträdde i dessa hemska, underjordiska hålor. Falskimyntarnes arbeten voro j afbrutna och det djupaste mörker herrskade i de ofantliga källarhvaliven. Öfverallt rådde dödens lugn och tystnad i stället för det liffiga bullret och rörelsen. Endast då och då hörde man ljudet af em vattendroppa, som tungt föll från de fuktiga hvalfven ned på stengolfvet. Ena af soldaterna bar n lykta och vid det svaga ljussken;: som spteds ifrån denna, öppnade Rolf en i muren anbragt Jerndörr. Denna dörr ledde till en smal gång, genom hvilken man kom till slottets gamla fängelser; sedan Rolf följt denna gång ett stycke, upplät han äter en dörr och sade: er — Här är det. Den man, som bar Antonia Verdi, gick utför ett par trappsteg och inträdde i en fängelsehåla, omkriug femton fot lång och tio fot bred. På väggarne hängde ännu tortyrinstrumenter samt rostiga kedjor och halsjern. I ett hörn låg en hög halfrutten halm. Denna håla mot og frisk luft genom en trång öppning, liknande en skottelugg, som var aubragt i taket. Fången lades på halmbädden, och soldaten lemnade hålan: Rolf stannade ensam i dörren med ett håulöje på sina läppar och armarne lagda i kors öfver börstet. : — Nåväl, Venus, sade hån, nåväl, hvad säger ni om min hämnd?