Dagens Nyheter – 25 juni 1866, sida 3

2 MD RP MS LCITLTIKTC, NP SAT mansättningen: 600 koppar, 382 zink och I Jern, således i det närmaste lika med den c van beskrifna. (Insändt.) Hvarför äro våra skräddare oc skomakare m, fl. så dyra? Det finnes väl knappt någon, som icke gjort si denna fråga hvarje gång han anlitat en handtve kare om reparation eller förfärdigande af hva slags handtverksulster, som helst. Taga vi exen pelvis en skomakare i betraktande, så finna vi a han för ett arbete till hvars utförande en gesä användes cirka 4 timmar tar, sedan kostnaden fö lädret afräknats, en betalning af 2 rdr, således 5 öre i timman. Samma är förhållandet med skräd daren samt de fleste andra handtverkare. Vikun der och konsumenter tycka, och icke utan skäl att detta är en allt för dryg ersättning för ett ar bete hvartill icke erfordras några serdeles djup: insigter eller skarpsinne; men detta oaktadt, on vi samtala med en handtverkare i hvilket yrke son helst och göra oss underrättade om hans förhål landen, skola vi finna att han står sig mycket slät och att han tidtals saknar arbete; och då alltså den dryga betalningen för en kort arbetstid måst fördelas på den tid han saknar arbete, si blir be hållningen stundom icke ens tillräcklig för underhåll af honom och hans familj. Klagan öfver dåliga tider har bland handtver. karne fördenskull varit serdeles vanlig att höra under de begge sednast förflutna decennierna. De missnöjde hafva icke heller varit senfärdiga att uppsöka den, enligt deras förmenande, enda och rätta orsaken till den dåliga tiden. Det var och förblef i deras tanke och är det hos de flesta ännn, skrånas upphäfvande, den lagstadgade näringsfriheten och den deraf följande konkurrensen som varit roten och upphofvet till deras motgångar och som de påstå i en snar framtid skola undergräfva och ruinera handtverkerierna samt således göra det omöjligt för en ärlig handtverkare att lefva på sitt arbete. Här är icke rätta platsen att vederlägga detta deras påstående. Icke heller vore sådant nödigt; ty den saken har blifvit så tillräckligt belyst såväl af den nationalekonomiska vetenskapen som af den praktiska erfarenheton i flera länder, att något tvifvel icke mera kan finnas derom, att det, tvärtom just är näringsfriheten och den deraf följande konkurrensen som har förmåga att höja handtverkerierna och bereda dess idkare riklig utkomst, på samma gång som den konsumerande allmänheten kan få sina bebofver i den vägen fyllda för billigare pris än förut. Någon annan orsak till den dåliga ställningen bland mängden af handtverkare måste alltså tinnas. Då vi härofvan yttrade att konkurrensen verkar välgörande för yrkesmännen, böra vi likväl förklara att vi icke mena den slags konkurrens, som här gjort sig gällande och som består deruti att ett ötvermåttan stort antal menniskor egna sig åt handtverksyrkena och sedan slå sig ned hvar för sig med ett par eller några få arbetare. Detta sätt har erfarenheten bevisat oss duger icke ty det medför fattigdom i sina spår. Den välgöranae konkurrensen, om hvilken vi talat, består icke deruti att man låter arbetet (det qvantitativa) konkurrera med arbetet, eller menniskor med menniskor; nej låtom oss i dess ställe laga så att penningen kommer att konkurrera med penningen; ty detta är första sättet för arbetets idkare att draga reveny derutaf. Med denna sanning för ögonen komma vi nu till den slutsatsen, att såväl de höga priserna på handtverksartiklarne, som handtverkarnes bekymmersamma ställning nu för tiden beror på tvenne orsaker, nemligen dels den att för många egna sig åt yrkena, dels ock bristen på kapitaler och företagsamhet gör att handtverkarne drifva i för liten skala eller med andra ord försumma att låta kapitalet konkurrera med kapitalet. Om vi nu i detta afseende taga vår hufvudstad till exempel, så finna vi att det nästan uteslutande uti en mängd yrken är de stora anläggningarne som bära sig, ja gifva riklig vinst, medan det deremot alls icke vill gå för en hop mindre idkare af samma yrken, oaktadt de stundom deruti nedlägga mycken både möda och skicklighet. På sednare tiden hafva flera storartade industrietablissementer uppstått till följd af la force des choses. Dagens lösen är billiga priser och de måste tillfredsställas. Till och med i sådana yrken, i hvilka man trott prisnedsättn.ng icke kunna ega rum, lemna, då tillverkningen sker i stort, både vackra och solida saker till betydligt bättre priser än förut. För 25 år sedan visste man härstädes icke af handtverksmästare, som sysselsatte 50 å 100) arbetare, men sådana finnas nu många. Vi hatva sn ckare, målare, tapetserare af det slaget; vi hafva dylika skomakare och skräddare t. ex. en K:eding, som sysselsätter öfver 50 arbetare att icke förglömma skrädderifirman Vive la Concurrencel i Brunkebergs hotell, hos hvilken öfver hundrade arbetare hafva sysselsättning. Detta sistnämnda bolag, som icke utöfvat sin verksamhet här på platsen mer än ett och ett halft år, har genom goda varor och billiga priser lyckats förskaffa sig den största omsättning, som troligen nåoon skräddarfirma eger i Sverge, enär efter hvad vi hört uppgifvas beställningar å kläder i medeltal uppgår till 1,500 rår pr dag. Vi afsluta vår uppsats med önskan att de som hädanefter egna sig åt de aktningsvärda handtverksyrkena, innan de fatta beslutet gitva akt på tidens riktning, samt besinna att det nu och i ännu högre grad framdeles, blir företagsamheten parad med skickligheten, men icke den sednare ensam som hädanefter kan betin-a framgång åt yrkesidkaren samt att han alltså bemödar sig att vara cke allenast handtverkare utan jemväl affärsman. NN TER PPM mA IST 7 SMR Rn merge vm ans 0 Hvarj ehanda N yheter.