Dagens Nyheter – 25 juni 1866, sida 2

— Ingalunda! utbrast berr Tremblaye i bitter ton. Det vore obetänksamt gjordt... — Jag befinner migi ert våld och ni vill min död... Hvad tjenar det då till att vänta? — Ni frågar, hvad det tjenar till, min älskling, jag skall svara er... Det är visserligen sanont att jag behöfver bli enkliug, men dermed är icke så brådtom. Ifrån denna stund, till den dag, då jag med ögonen fulla af tårar skall fästa ett sorgllor på min venstra arm, ämnar jag låta er umgälla. alla de förfärliga lidanden ni tillskyndat mig. Ni har mycket att fordra af mig och den stora skuld, hvari jag står till er, besvärar mig, den nedtynger mitt sinne, med ett ord jag känner ett hfligt begär att befria mig derifrån!... Jag skall således icke bli enkling förran våra affärer ordentligt uppgjorts. — Jaså, ni tänker låta mig undergå tortyr? — Tortyr! ... tror ni jag är en bödel?... Ni måste ha lefvat i sällskap med dåliga menniskor sedan vi skiljdes åt, min dyra vän, eftersom ni kan ha sådana der ohyggliga tankar... Jag tänker ställa så till, att ni får lida, se der allt... Jag är inte så lycklig jag, som ni och regenten, jag har icke ett Bastiljen till min disposition, men jag söker ersätta denna brist efter bästa förmåga, såsom ni snart sjelf skall få erfara... Det är icke hvar menniska gifvet att ha allting storartadt ... Man har och man gör så godt man kan; och ni känner likaväl som jag det gamla ordspråket: Den, som gör hvad han kan, gör hvad han bör. Herr Tremblaye tystnade. Antonia pinades icke litet af Rolfs kalla skämt, som illa öfverskylde hans bhämndplaner. Hon ljög icke då