Dagens Nyheter – 25 juni 1866, sida 1

Afventyraren, Roman af förf. till ,Jean Vaubaronm. (Forts. fr. föreg. Af) — Fallen i onåd! mumlade hon. Arresterad!... Men hvad har jag då gjort? Polistjenstemanuen tog upp sitt pergament, stoppade det i fickan och svarade: — Det vet jag icke, min fru. — Hvart skall ni föra mig? — Jag har order att icke upplysa er derom. — O, min Gud!... min Gud! utropade den unga qvinnan, 1 det hon vred sina händer; men jag är då förlorad... alldeles förlorad! Polistjenstemannen gjorde en axelryckning, såsom varande mycket van vid scener af detta slag. Och när Antonia Verdi, hvilkens mod och beslutsamhet nu helt och hållet försvunnit, fortfor att jemra sig, sade han något buttert: — Låt oss skynda, min fru... Mina order äro bestämda, och jag får icke tillåta att en enda minut onödigtvis förspilles. — Emellertid, min herre, stammade den unga qvinnan, kan ni icke föra mig bort i det tillstånd, hvari jag nu befinner mig... — Hvad menar ni? — Ni ser ju, alt jag är högst ofullständigt klädd? — Tag på er en klädning, om ni så vill, men gör det fort. — I er närvaro! Midt framför dessa karlars ögon?