Dagens Nyheter – 25 juni 1866, sida 1

ARR FR . Hvad som yttrades i vagnen mellan polistjenstemannen och fången. Ända bittills hade icke ett ord vexlats mellan poliskommissarien och Autonia, med undanutar al den korta fråga och det ännu kortare svar som VI i slulet af förra kapitlet anfört. Men plötsligt inträffade, så snart de nya hästarne satte sig i rörelse, att polistjenstemaunen uppgaf ett skallande hånskratt, så förfärligt, att vi icke kunna jemföra det med något annat än Mefistoteles satamska skratt i det ögonblick då han lyckas förderfva Margretas Vid detta besynnerliga utbrott af munterhet erfor Antonia Verdi cu 108 stinktmessig förskräekelse. Hon kände på sig atwt bland de rysliga olyekor hvaraf hon hemsökts, fanus plats för ännu en, större än alla de andra. En röst, som icke alls liknade poliskommissariens, en röst, som kom fångens hjerta att väldsamt klappa, utropade inuti vagnen: — Se så der ja! jag tror man spelat väl och att, om Antonia Verdi vunnit det första