Dagens Nyheter – 25 juni 1866, sida 1

Polistjenstemannen gjorde åter en axelryckning, som denna gång var mycket tydligare än den förra — Ah! min fru, utropade han derefter, hvartill tjenar det att spela blygsam?... Ni är en daglig gäst vid supcerna i Palais: Royal. Man behöfver icke veta mera än det för att känna er sedliga halt. Antonia svarade icke. Ilon gjorde skyndsamt sin toalett, och kastade en sidenkappa öfver axlarne. — Får jag taga med mig litet kläder? frågade hon. — Det tjenar ingenting till. — Något pengar? — Dem kommer ni inte beller att behöfva. — Men mitt hus... mitt folk... hur skall det gå med allt detta? — Det skall nog gå bra. Autonia snyftade. — Ar ni färdig, min fru? sade poliskommissarien. : — Ja, min herre. — Låt oss då ge oss utaf. Och tagande den unga qvinnans arm, mera för alt draga henne med sig än stödja henne, ledde han henne mycket fort geaow salongerna och tamburen, utför trappan och öfver gården. Porten till gatan stod öppen. Polistjenstemannen klappade händerna, och den svarta vagnen kördes fram, eskorterad at de fyra ryttarne. Herr Vaudois öppnade vagnsdörren och sade: — Sätt er upp, min fru. Antonia lydde. Poliskommissarien tog plats vid hennes sida. Vagnsdörren tillslöts och lästes å