Dagens Nyheter – 23 juni 1866, sida 2

I I I i dat sig till under Om tyranniet mot bränvinsutskänkarne. Billigheten fordrar att äfven de som idka utskänkningsrörelse få svara på de beskyllningar som ofta göras dem. Vi ha derföre lemnat plats åt följande insända artikel: Uti Stockholms Dagblad för den 1 dennes finnes en af öfverståthållaren till Stockholms handelsoch ekonomi-kollegium ställd skritvelse, föregången likväl af reflexioner, så o örsyuta att man med skäl kan fråga hurn det är möjligt att red. af Stockholms Dagblad velat så fläcka sin tidning — huruvida reflexionerna äro af redaktionen sjelf eller af berr A. eller O. kan vara oss likgiltigt. Förunderligt likväl, att det an etts nödivt att snart sagdt ställa den klass vi tilhöra som de värsta lagbryee, ja nära nog utom lagen innan man kom till saken. Alit sedan den nya kommunalstyrelsen tillkom, har det sätt, hvarpå utskänkning af och minuthandel med bränvin samt andra brända och destillerade spiritt r inom bufvudstaden utbilande uf e moraliskt och ekonomiskt bestånd hos exa ej ringa del af befolkröfva mig friheten, vore det än blott för en timma? — Min fra, genmälde polistjenstemannenv, jag vet allt detta; men jag vet också att hans kwigl. höghet hertigen af Orleans, Frankri regent, ännu miadre skulle förlåta mig, om jag icke ställde mig haus tydligt nitryckta vilja till etterrättelse. — Påstår ni, att ni nu verkställer en befailning af regenten? — Ja, min fru, det påstår jag. — Ni har således en kungl. skrifvelse, hvari ni beordras att arrestera mig? Ja, min fru. Det är min rättighet att se denna skrifJag velse. — Här är den. Polistjenstemannen framtog ur sin rockficka ett pergament hvarvid rikssigillet hängde. ITan vecklade upp detta pergament och räckte det åt Antonia, hvilken med lätt begriplig häpnad och förskräckelse genomögnade följande rader: Wi, Phitip af Orleans, förste prins af blodet och, med Guds nåde, Frankrikes regent, Pjuda och befalla Pierre Charles Vaudois, poliskommissarie, att oförtöfvadt beyifva sig till det hus vid Cerisaie-gatan i Paris, som bebos af fru Tremblaye, hviiken äfven låter kalla sig Anton.s Verdi, der arrestera bemälde fru och, utan att ge henne tid eller tillfälle att meddela sig med någon menniska, föra henne till det ställe, som blifvit Jör ofvanberörde poliskommissarie mundtligen angifvet. . Härpå följde datum, regentens namnteckning och sigill. Antonia Verdi släppte den kuugl, skrifvelsen. (Ports.)