Dagens Nyheter – 18 juni 1866, sida 2

är såsom ett minne... Den tillhör verkligen mig; ty jag har fått den af min mor. :. Eljest skulic jag icke kunna förfoga öfver densamma. Jag var så djupt rörd att jag knappt fann ord för min tacksamhet. Sedan, när frun begaf sig åt dörren till, frågade jag henne: — Skall nådig frun gå bort? — Ja, min vän, sade hon, jag går härifrån . .. — Befaller ni att jag följer er? — Långt ifrån att befalla, förbjuder jag er att göra det. — Ni blir väl icke så ling borta, nådig fru? ... — Jag kommer aldrig åter. :: — Aldrig! upprepade jag, som icke kunde tro mina öron. — Aldrig! återtog benues nåd. Aldrig!tilllade hon för tredje gången. Nå vaknade en förfärlig tanke hos mig, ooo Min Gud! min God!..: stammade jag. Kanske är det så att jag icke vet allt! Kanske herr chevaliern är död och nådig frun också ämnar dö... Såsom redan är sagdt, hade hennes nåd kapuschongen fälld öfver hufvudet; jag såg dock hennes haka och mun. Hennes bleka läppar smålogo -— men hvilket leende! Lefde jag än i hundrade år skulle det aldrig gå ur mitt minne! Derefter svarade hon: — Lugna er, min vän, er husbonde är icke död... Vore han död, skulle jag kunna lefva. (Forts.)