Dagens Nyheter – 18 juni 1866, sida 2

— Herr chevalieru blir mycket ert frigifven och kommer tillbaka från Bastiljen snarare än man kan förmoda... Det är inte möjligt att herr chevaliern är verkligt brottslig — och för öfrigt är regenten så god emot honom... Han skall förlåta honom och herr ehevaliern komma åter... Kuapjt hade jag yttrat dessa ord, fö hennes nåd uppgaf ett anskri, förde båda händeraa mot pannan och sade med samma uttryck, som en person, hvilken talar i sömnen: — Han kommer tillbaka... det är sannt ... han kommer tillbaka... han kommer tillbaka... det är derföre jag måste begifva mig härifrån . . . Jag trodde att sorgen öfver hvad som händt berr chevaliern gjort hennes nåd tokig, och jag blef nästan rädd... Jag skulle mycket hellre ha hört henne snyfta och uppge rop af smärta och förtviflan ... Hon begal sig in i sängkammaren, och dit vågade jag icke följa henne. Hon hade i hast blifvit mycket lugn och gick med långsamma men, som det tycktes, säkra steg. Efter en stund kom hon ut i salongen, der jag väntade henns. Hon hade tagit på sig en kappa och fålit kapuschongen öfver hufvudet. Hon stannade framför mig och sade: — Jakob, min vän, ni är en god och trogen tjenare, och jag är öfvertygad om att ni håller af mig. -— Ack! nådig fru, utropade jag, ni och herr chevaliera äro de enda menniskor jag älskar i denna verlden. — Behåll den här, min vän, fortfor hon, i det hon lade eu liten ring i min hand. Det icke för dess värde jag ger er den:.. det än