Dagens Nyheter – 18 juni 1866, sida 1

öfver en qvarts timma i Paiais-Royal, innan man kom och anmälde att den vagn, hvari han skulle åka hem, kört fram. Men herr Tremblaye, som mer än väl visste, att vagnar natt och dag stodo förspända å Palais-Royals borggård, förvånade sig öfver detta dröjsmål. Han kom emellertid snart underfund med anledningen dertill. Det misstänkta utseendet hos de lakejer, som skulle medfölja vagnen, lät honom förstå att regenten icke vågade lita på hans blotta ord, utan omgaf honom med spioner, hvilka skulle ha ett vaksamt öga på honom och derigenom betaga honom hvarje till fälle till flykt. Då han steg ur åkdonet utanför det hus han bebodde, blef han varse en mängd promenerande personer, på hvilka man tydligen kundese, att de tillhörde den hemliga polisen. Den unge mannen bekymrade sig föga härom; ty han egde medel till aut undkomma, äfven om han varit omgifven af hela verldens spioner. Han skyndade med gladt sinne uppför trappan och ringde på dörren, hvilken efter en stund öppnades af Jakob. Den aktningsvärde gossens ögon voro alldeles förgråtna. Då han fick se Rolf, uppgaf ban ett rop af öfverraskning och glädje. Glömmande den respekt en tjenare är skyldig sin husbonde, störtade han sig i chevalierns armar och tryckte honom häftigt till sitt bröst, i det-han utbrast: — Ack! herr chevalier:.. det är då verklicen ni... ni, min gode husbonde... Jag trodde att jag aldrig mera skulle få återse er! Ehuru Rolf icke just tyckte om känsloutgjutelser, kunde han ej undgå att blifva djupt rörd öfver en så uppriktig och varm tillgifvenhet;