af fattiga, men intelligenta föräldrar i en omvexlande nordisk natur afsides från verlden, ty den stora konsten att bygga vägar var då i sin linda, och stora landsvägen som gick förbi, var icke mycket befaren. Att resa från Skåne till Småland var på den tiden ett vägstycke. Här lärde unga Carl att tyda de första bokstäfverna af naturens stora skrift och derföre träder vandraru med vördnad öfver husets tröskel, tacksam mot försynen som så ofta läter Guds rike utvecklas ur et senapskorn. Om Linne i sin barndom förmått skåda in i framtiden och fått se hvad som tilldrog sig på vyssnämnde höjd sistlidue tisdag, skulle han hafva utropat: Ierrans vägar äro underbara. Hvad var det, som dä tedde sig för vandrarns blick? Jo, der uppe bredvid den nyuppresta minnesstoden, en vacker grauitpyrumid försedd med en inskrift och Linucs bröstbild af brons, uu omgifven af en krans af hans egeu blomma, stod en tribun, smyckad med Floras alster, och i den en man, som vältaligt skildrade Linnes karakter och skiftesrika lefnad, hans kärlek till vetenskapen, hans flit och hans snille, samt hvad han varit för fosterlandet och menskligheten; der framträda allvarsamma och lärda män säsom ombud för de akademier, der han lärt och der han lärde och bringa hans minne en hyllning under det landets lärdaste samfund skriftligen gjort detsamma; nordiska melodier spelas och en väldig kör af friska röster vän Fyris strand och Lundagård utför fosterländska sånger. Några steg derifrån står den frustande ånghä. sten med sin långa rad af vagnar; der spänner sig också den länga tråden genom hvilken menniskotankarne korsa bvarandra, och på något alstånd står en person som vill måla utan både färg och pensel, och bilden blir . utmärkt; ty himmelens sol består färgerna. Augmaskinen, telegrafen och fotografien, dessa trenne vetenskapens triumfer, bidraga till vetenskapsmannens minnesfest. Så invigdes vården under en högtidsstund i Smålands skogar? Jag slutar med en sång, som utdelades vid tillfället: Från flydda dagar uti mitt sinne Der ristad står En gammal sägen, som ur mitt minne Ej snart förgår. I hemmets bygder jag hörde den — På folkets tunga den lefver än. Vid Taxås klint, der som Möckeln leker Mot stenig häll, Der vinden blommornas kinder smeker I sommarqväll, Sågs blomsterkungen gå allen, Han var då ännu en liten en. Till skogen hade han smugit sakta Från fadrens gård. Guds englar oskulden bättre vakta An hemmets vård: Ty tredje dagen han lekte än Med blommor glad, när han fanns igen, Ilan tvenne nätter på blomstren hvilat, Hans tak var skyn. — Hvem vet, hvad ljufliga drömmar ilat Förbi han syn? Kanhända drömde han redan då Om furstedömet bland blommor små. Den verld, som så i din barndomsdagar Du älskat ren, Dess underbara, dess djupa lagar Du tydde sen Med denna himmelska siarblick, Som utaf kärlek sin klarhet fick. Ditt land är fattigt, och sjelfWu egde Ej gods, ej guld; Det bjöds från fjerran, men mera vägde : Din kärlek huld Till Fosterjorden, som, Modren lik, Af sonens ära blef — mer än rik. Ej modershjertat en kärlek glömmer Så ren, så varm, Men Svea trofast ditt minne gömmer Vid modersbarm, Så länge ännu i skogens famn Linnea hviskar ditt ädla namn. Il, Wendel.