— Nådig herre, stammade chevaliern, i det han allande utsträckte sina båda händer mot resexten, låt mig nu på ögonblicket undergå det jag förtjenat! .. . Må Bastiljens portar genast a sig för mig, jag ber er derom på mina ; men förskona mig från att i er sas af denna eländiga varelse!.. Befall mig Jeinaa ev min värja eller tillsäg mig att bryta a? densamma; ty jag känner... jag känner på mig att jag eljest kommer att döda denva tvinnal -— Det vore alltför sent, min herre, svarade Philip med ironi, er fru hade icke desto minAro lefvat, då ert seduare bröllop firades ...och ni skulle således i alla fall blifva hängd. :. Rolf var icke längre herre öfver sig sjelf; han glömde hvar han befaun sig, och de an zelser, hvaraf han blifvit öfverhopad. Han ;mde hertigens, han glömde Venus närvaro -— med ett ord hans tankar blefvo alldeles förwirrade och hans förstånd förmörkadt. Hans ben förmådde icke uppbära tyngden af hans kropp, han vacklade och föll nästan utan medvetande i en ländstol, som händelsevis stod bakom honom. Denna vanmakt var för öfrigt al kort varaktighet. När Rolf återvann sansen, hade hertigen af Orleans och Antonia Verdi lemnat kabinettet. I stället varseblef herr Tremblaye den svarklädde polistjenstemannen, som fört honom till Palais-Royal. Denne stod nägra steg ifrån honom och smålog lika vänligt och välvilligt som han gjort under vägen. -— Nåväl, min herre, frågade ban Rolf, huru befinner ni er nu? Caevaliern svarade icke straxt; han gjorde