Dagens Nyheter – 8 juni 1866, sida 2

uu undervisas män från äfven andra länder än Schweiz, särdeles från Frankrike, Spanien, och Italien. Den genomgångna teologiska kursen berättigar Jikväl ej en man att blifva prest. Han blir det först, sedan han blifvit kallad till iare inom en församling och sedan han inför ynodal-styrelsen undergått en moralisk pröfning rörande sin bekännelse och sin uppriktiga afsigt att blifva en trogen Herrans tjenare. Har han zxenomgätt dessa prof, mottager han afsynoden invigningen, men bär dock aldrig några yttre kännetecken, vare sig i klädedrägt eller på annat vis, uppå sitt kall. Ett annat vackert moment hos den lilla kyrkan ligger deri, att den i ordets hela mening iefver för dagen. Dess betydliga muigitter bestridas helt och hållet genom frivilliga gäfvor, och man hyser den fasta förtröstan att dessa ej skola tryta så länge kyrkan bibehåller sitt varma hi. i man frimodiegt; institutionen falla. Det är i full kouseqvens härmed, som man ej tillåter kyrkan att besitta någon egendom. Många församlingar, säger man, hafva börjat fattiga -å:om vi, och den tiden var deras audliga blomstringstid; men de förvärfvade sig jordiska egodelar, och då blef det snart blott döda former. När alltså till församlingen höra byggnader för den teologiska fakulteten, för skolor m. m., så tillhöra de anonyma aktiebolag, hvilkas aktieegare äro medlemmar af kyrkan och hvilka sålunda ställa byggnaderna till kyrkans förfogande, men kyrkan såsom sådan eger sjelf intet. Men huru kan man åvägabringa dessa stora summor? Der måste då finnas mycket rika medlemmar som lemna betydliga bidrag.? Visserligen finnas sådana, men det är dock ej dessa bidrag, som gifva de stora summorua — dessa framkomma genom de små kollekterna, fån arbetaren, som ger sina 10 centimer i veckan, från tjenstemannen, som försakar siua cigarrer eller sitt kaffe, för att i dess ställe lemna sina besparingar till kyrkan. En af den fria kyrkans förste talare har i dag hållit en söndagsskola, eller katechism, uti en af örsamlingens lärosalar. Der voro ett och annat hundratal af barn samlade — de komma hit alldeles frivilligt. Hr Bridet, så hette talaren, öppnade, efter det en psalm blifvit sjungen, bibeln, och en af gossarne uppläste ett par verser ur Apostlagerningarne. Man var vid det kapitel, som omtalar Pauli vistelse i Grekland. Ofver talarestolen hängde en karta. Talaren utpekade Athen och Korinth, redogjorde för båda städernas mest karakteristiska förhållanden och gaf barnen sedermera frågor, för att utröna om de bevarat det sagda i minnet. Särskildt talade han om att Paulus lefde i Korinth af sina händers arbete, arbetande hos en tältmakare, likasom Kristus var vagnmakare (till stöd för den sednare åsigten upplästes ett språk, der dan reformerta bibeln har en annan öfversältning än den luther ka.) Här hade han tillfälle att utlägga arbescis heder samt att framhålla, hurusom det var ailtför väl förenligt med ett kristligt lärarekall att förvärfva sitt uppehälle med sina händers verk: Han visade ock att Paulus, vid ett annat tillfälle, emottagit understöd af församlingarne, för att kunna mera odeladt egna sig åt sitt andliga värf. Hela denna framställning var praktisk och konkret, så att Paulus framträdde irent mensklig gestalt. — Till sist ställde hr Bridet till baruen en samvetsfråga, som han dock ej ville att de skulle högt besvara: han frågade om de uppfyllt hans begäran att bedja för de olyckliga missionärer och deras familjer, hvilka nyligen blifvit tillfångatagna af Basutos i Sydafrika. Hade de hittills glömt detta, så bad han dem nu ej glömma det under den kommande veckan. Framställningen var ett enkelt, lärorikt samtal, af mycken ianerlghet, men dock af öfvervägande praktisk, sedlig karakter. Den kunde ej annat än göra intryck äfven på äldre åhörare.