Dagens Nyheter – 6 juni 1866, sida 2

prebende-kyrka en ordentligt bunden anteckningsbok. Skara domkyrka: I norra korsgången parar derade samma slags onämnbara kärl, som i Warnhem, kärlet var dock här af koppar, i Warnhem intog det sin plats modest i sakristian, här tronade det högt på en brädhög, upplagd i sjelfva kyrkan, dock var ej gudstjenst för tillfället. Predikstolen var till ovanlig grad höljd med smuts. Domkyrkan bör naturligtvis öfverträffa de öfriga! Fruktar ej hr domprosten att då den rena evangeliska läran utportioneras från en så nedsölad predikstol, församlingen kan börja misstänka, att äfven läran ej är så alldeles ren? — Såpa, mycket vatten och något färg behöfs för att gifva pre dikstol och bänkar ett något så nära passabeltutseende. — Då andra församlingar börja afskaffa bänkhyrorna, införer Skara äfven betalning för platserna på gången; af denna anledning hafva bänkarna derstädes blifvit försedda med klumpiga jernkrokar till stängsel, så konstruerade, att de hindra folks utpående ur kyrkan och sönderrifva de förbigåendes kläder. Krokarnes borttagande våga vi ej föreslå, men hemställa, att ett exemplar af dessa uppsändes till expositionen i Stockholm, på det välförtjent pris måtte erhållas, så väl för den genialiska uppfinningen, som skickligheten i utförandet. Vi ämnade besöka Skara skolhus, men kommo ej längre än i nedra skolsalen efter en lektions slut, och möttes der af en vedervärdig stank, som noga bevarades inom de täppta dubbelfönstren och som afskräckte oss från vidare besök. Huru bidrager ej visstandet i denna förgiftade atmosfer till mången svagare ynglings förtidiga död! Några af Bolinders eller Wallins ventilatorer rekommenderas och framför allt: ut med dubbelfönstren under den blida årstiden och spara ej på rengöring. Husaby: Kyrkan står under reparation; orätt vore då att anmärka hvad som för tillfället kunde förefalla oordnadt. I sakristian visas den första biskopskåpan i Sverige, uppgiften är apokryfisk, men kruden tyckes dock vara gammal nog att förtjena en plats i Nationalmuseum och räddas från vidare vanvård i en fuktig och dammig sakristia. Ett gammalt jern att grädda hostier torde äfven förtjena tagas vara på. Kinnekulle: De tvänne platserna på kullen, hvarifrån utsigten är bäst, lära ägas af bönder; att begära det dessa skola göra uppoffringar för något så immaterielt, som en utsigt vore för mycket. Följden har ock blifvit att utsigten, isynnerhet från vestra sidan af kullen, nu är till betydlig del skymd af uppväxta träd, så att man ej kan på en gång öfverskåda halfva horizonten, utan endast emellan träden smärre delar deraf. Hvad skall utlänningar tänka om bildningen och skönhetssinnet hos svensken, som låter landets herrligaste utsigt söder om Åreskutan igenväxa? Ej heller är det ringaste gjordt för att underlätta de besökandes tillträde; blott en oredig gångstig leder till kullen ; gärdesgårdar måste ofverstigas, grindar: eller trappor komma ej i fråga; på sumpiga ställen finnas inga bräder eller stenar utlagde (brefskrifvaren utlade dock några), ingen bänk finnes att sitta på, ingen barrier som hindrar den alltför nyfikne att falla utföre. — Egentligen borde väl landstinget expropriera utsigtsplatserna på kullen samt anslå några medel till platsens och vägens underhåll, men sådant fordrar tid; vi hemställa derföre för tillfället om ej baron Sköldebrand, som bor inärheten och som i många andra riktningar visat sig vara en praktisk och fosterländsk man, ville utverka att de skymmande träden fälldes, samt att bänkar utsattes på utsigtsställena. Om t. ex. för församlingens folkskola eller dylika en bok utlades vid Lukas torp, der den besökande jemte antecknandet af sitt namn ägde tillägga en frivillig gåfva, torde den lilla utgiften för bergets ordnande medföra ej så liten kontant fördel åt församlingen. Blef det s. k. gästrummet hos det beskedliga, men fattiga, folket i Lukastorp tillika uppsnyggadt, stådnade de besökande i ännu större förbindelse. Om undertecknad lyckas väcka vederbörande att i någon mån bortskaffa den smuts som i