Dagens Nyheter – 1 juni 1866, sida 3

sigte med ett leende — bryggardrängarne sa att det var som en kokt kräfta -men de vero så fasligt simpla. Slutligen friade han, Det hade väl dröjt ett helt år, men madamen fann att vår Herre belönar ett tålmodigt sinne, ty han friade icke vill Bodil, utan till benne; det var en märkvärdig lycka. Det enda som saknades för att den skulle varit fullkomlig, var en garnering på klädniugev; det var förargligt, men det var också sista gårgen den sömmerskan sytt åt madam Larsen — nu bette hon dessutom fru Mikselsen. Atta dagar efter bröllopet dog Bodil. Doktorn var en gammal vänlig man, och för honom hade hon yppat all sin hjertesorg, men ban kände den redan förut, ty han hade besökt studenten innan denne dog, och då bade han nogsamt sett hur det stod till mellan Bodil och den unge mannen. Nu stod han med hoknäppta händer vid hennes dödsbädd, och en stor tär oll ned på hennes kalla hand. Så ung, så förhoppuingsfull! sade han. Det var ett stjernfall. Fiu Mikkelsen grät, och denna gång var det verkligen af sorg. Men en bryggarfru måste tänka på sina pligter, och det gjorde hou. Det var ett mycket präktigt kalas för gästerna, då de kommo tillbaka från kyrkogården, och hon berättade för alla sina vänninnor hvad doktorn hade sagt om Bodil. Det var märkvärdigt att han just shulle kalla flickan ett stjernfall. Salig Larsen hade på deras bröllopsdag öfverraskat mutter med verser, hvari det stod att Aon sjelfvar en stjerna. Nu kunde man då se, att mor och dotter måtte ha liknat hvarandra, fastän det icke var alla gifvet att upptäcka det