Dagens Nyheter – 1 juni 1866, sida 3

för dem som voro magra och icke hade mycket suker; de betalade bara fyra daler i månaden och då fivgo de en kopp om morgon, det var ju micr set billigt. Det var alldeles rätt att madam Larsen lofvade sina hyresgäster en kopp och cke kaffe, ty det var icke kaffe, men helsosamt var det blott man först hann vänja sig dervid, Det var söndag och värdinuan var klädd i selgdagsdrägt; tarfligt passar em äldre qvinna :å bra, sade hon, dä den svarta Mädningen var shappt; så kom den gula schaler, den blå hatven med röda blommorna och gröna hakbandenv, som voro uppfårgade. Psamboken höll hon i aauden; den hade icke guldsnitt, ty vår herre er icke på grannlåten, och hade endast kostat yra mark; man skall spara hvad man kan, brusade madamen säga, det hade hon också gjort och derför hade hon något, och så fick den söa Mobbina en liten bit kaka och ett stort stycse kyckling; hon skulle bli qvar hemma, medan matmodern gick i kyrkan och man tår icke slömma djuren. Vill du icke gå med? frågade hon siv dotter. Nej, mamma lilla, jag vill helldre stanna hemma och koka litet hafresoppa åt den stackars studenten, det är det enda han kan förvaran, De gudeliga pligterna gå framför de menskiga, men stadna du, jag skall nog bedja för oss bäda. Bryggaren kommer och äter middag hos oss; han är enkling och rik, kom väl ihåg det. Adjö, min flicka. Madamen gick i kyrkan och Bodil kokade hafresoppa och bar upp den till den sjuke studenten. Då han druckit den, fingo de bleka kinderna en smula färg af värmen, och han var riktigt vacker som han låg der med det bruna håret tillbakastruket från det milda ansigtet. Hon satte sig på stolen bredvid sängen och lade handen på hans heta panna; man kunde nog se att det icke var första gången hon satt så. Kära Bodils, sade han, vår herre skall nog vedergälla dig för den godhet du visar mig; jag kan det icke, ty jag har icke många dagar att vara qvar här? Bodil grät. Jag vet det nog, doktorn bar sagt mig det; nu vågar jag säga dig hur mycket jag håller utaf dig, huru tungt det skall bli för mig att sluta ibop dina ögon; men jag kommer snart efter, jag kan icke lefva utan dig Det är ingen god tanke, Bodil; du måste stadna länge ännu i verlden, du är så ung, har så mycket att lefva för, jag deremot intet vidare, utan dör glad, blott jag liksom nu kan somna in med din hand i min. Då du flyttade hit hade du dock så mycket att lefva för. Den vackra boken som du bade skrifvit och läste för mig, som du väntade att få tryckt och få pengar för till att skicka din gamla moder, den har du icke talat om på länge, och jag har tegat emedan jag trodde du ville öfverraska mig då den var tryckto. Den dugde icke, Bodil! Bokbandlaren sade att den icke ens skulle betala sig att trycka och det måtte väl han förstå. 1 den tiden da Jag tänkte på det jag skulle skrifva, tyckte jag den var bra, och sedan då jag läste den for dig, var du nog snäll att säga detsamma; men vi ha väl misstagit oss båda, Och väl är det! det måtte vara tungt att dö, om man skall taga stura förhoppuingar med sig i grafven. Nu tar Jag endast mina drö omar med mig — och de tynga ickee — suckade han mildt. Bodil tänkte säga honom att han tog något mera med sig, menu hon nävdes ej. Hon lutade sitt ansigte mot havs biöst och grät. Döden är icke alltid mörk och fasausfull. Den var mild och vänlig då Bodil tillslöt sin väns ögon. Hon hade härlek i hjertat och frid i själen; hou visste ait ban väutade, och hon kände att han icke skulle behöfva vänta länge, Gudskelof, att jag ändå får min hyra och mitt besvär betaldt, sade modren; den menniskan gjorde mig icke så litet besvär medan han lefde, så som jag sörjde för honom. Nu får han också en vacker begrafning; det var minsann mer än jag bade väntat, och det bara för allt det skrifveri professorn hittade i hans koffirt; hör du inte, Bodil? professorn sa, att det var vackert och förtraffligt, och nu skall det tryckas, så att verlden kan få veta hvad den förlorat i den unge mannen. Jag är riktigt stolt öfver att han bott hos mig; det kommer nog att stå i bladet, och det förijenar jag, vid Gud, också för allt mitt besvär. Madam Larsen fick rätt; det blef en hederlig begrafning med bästa likvagnen, vaxkransar som kunde tåla regn, och tolf bärare med slängkappor på som åkte hvar i sin droska. för dä