Dagens Nyheter – 23 maj 1866, sida 2

det hafva varit? Det förefaller mig som om jag då befann mig i samma belägenhet som nu. Paul svarade icke, under det hon oafvändt fästade sin forskande blick på hans ansigte. — Kan det vara möjligt, sade hon slutligen med en lindrig darrning på rösten i det ett ljus tycktes gå upp för hennes minne — år det väl mr Allen? — Så är det, svarade Paul; densamme som ryckte er undan grafven och vakade vid er sjukbädd. — Och nu har jag er för andra gången att tacka för mitt lif, sade Magdalena. Sex månader härefter erhöllo Hudson och Foshay hvar sitt bref, som vid närmare påseende befanns vara af samma innehåll. Se här ett stycke deraf: Om tre veckor efter detta brefs dato gifter jag mig i Newyork och vill derföre besvara den fråga J uti afskedets stund ställde till mig, ty jag kommer nu ej mer att drömma om Magdalena Mansfields ögon. En skönhetens och kärlekens uppenbarelse har nedstigit i mitt hjerta och intagit det så helt och hållet, att der numera ej finnes plats för någonting annat. Ji:g har här tillbripgat fem år, som ej inbragt mig synnerliga inkomster. Jag bekymrar mig ej nycket derom, utan tänker ge läkarekensten på såten, öfvertygad att jag funnit ett universalbotemedel för alla sjukdomar, som verkar utan itt anlita piller och droppar. Tillåt mig få öfvertyga er om att det för obotliga sjukdorar ej gifves något så verksamt botemedel som tolf timmars beyratning.