Dagens Nyheter – 23 maj 1866, sida 2

tjusande blick hvila på det skönaste ansigte han någonsin sett: han tänkte på Magdalena Nu då flickan hvilade i sömnens armar, min: des han Magdalena tydligen sådan hon låg på bordet i doktorns dissektionsrtum. Ehnry han nu kunde se mycket af hennes blick — nog för att väcka hans slumrande minnen — val det dock efter all anledning ej samma qvinna. Kunde några få år förändra så mycket? Han var liksom förtrollad. Den gamle gentlemannen var säkerligen icke Henrik Mansfield, hennes far. Paul frågade hvad han hette och den gamle svarade: Anderson. — Och det här fruntimret är er dotter? frågade Allen? — Nej, hon är min systerdotter. Modren dog för flera år tillbaka och fadren förlorade hon för en månad sedan. — Tors jag fråga efter hennes namn? sade Allen tvekande. — Mansfield. — Magdalena, utbrast Allen och kastade sina blickar på henne. Ögonen voro halföppna och från dem utströmmade samma lugna, ljufva blick, som under en så lång tid fängslat honom i en förtrollning, hvarifrån ban aldrig kunnat frigöra sig. Han kunde ej tveka längre och föll i djupa tankar. Vid soluppgången vaknade hon. Hon hade helt varligt blifvit förflyttad till närmaste hotell och var inom några dagar så återställd att resan kunde fortsättas. Det var under dessa dagar, då Paul en gång satt vid hennes sida, bevakande hvarje hennes blick och rörelse med tiofallt större ömhet än: förat, som hon ut bragt: