Dagens Nyheter – 18 maj 1866, sida 2

ut, lossade bandet på korglocket och sågo med uudran det spaka djuret: men de öppnade något oförsigtigt locket, och vipps sprang haren till skogs. De hittade dock på råd, togo en gammal katt, som satt på förstuguqvisten, och stoppade i korgen. Bonden fortsatte sin väg och hörde väl derunder några jemrande läten, sådana han aldrig hört af någor hare förr, men anade ej något oråd. På Norrmalmstofg köpte en källarmästare haren och lät bonden bära hem den, köket gläntades på locket, då det fångade djuret hastigt trängde sig ut, snodde rundt nå gra hvarf och störtade sig med den vildaste fart genom on fönsterruta. Ronden, nära att digna af förskräckelse, utropade häpen: O! herre jol jag tror f--n ba fari i harn, lell Fråga uppstod derefter, hvem som skulle betala den sönderslagna fönsterrutan. Sorundabonden repade då mod ooh påstod tvärsäkert: De ska e faen göre å inte ja. Den förändrade synpunkten. Sir James Muackinstosh och doktor Parr voro mycket goda vänner. Baronetten bjöd en dag doktorn att göra en utfärd med honom i hans ggg. Hästen blef bångstyrig, — Sakta, Simmy, sa de doktorn till sir James, sakta, reta honom icke; som allmän regel gäller, var alltid beskedlig mot en häst. Jag ser att ni kör bättre utap mig; lät mig stiga ur, Simmy. Väl kommen ur giggen, törändrar sig dok: torns synpunkt totalt. — Se så, Simmy, säger han, ett duktigt piskrapp! Låt aldrig er häst göra efter sitt hufvud. Ett raskt rapp, qvieka er, skona honom inte, — jag, jag återvänder till fots.