Dagens Nyheter – 17 maj 1866, sida 2

eV a ni svärtar edra strumpor, ty det ser man också. Jag har sjelf haft erfarenhet derom. Den svär tade delen af strumpan bibehåller möjligen under några minuter sin rätta plats, men efter en qvarts promenad vexlar den läge, och en hvit fläck, som bringar er i förtviflan, visar sig i stället. Om sulorna äro tunna och slitna, med hvilken inre förskräckelse trampar man icke en dåligt stenlagd gata? Man befarar att man i hvarje ögonblick skall stöta tåspetsen mot någon sten, och sulan till följe deraf lossna. Tro mig, min vän, trasiga stöflor äro proban på verklig fattigdom. Mina befunno sig i ett högst uselt skick. Jag hade förlorat klacken på den venstra, och min stortå kunde skåda dagsljuset genom ett hål, som ingenting kunde dölja. Allt försöktes: jag sydde en svart klädeslapp under lädret, — jag svärtade strumpan; men ingenting hjelpte. Hålet blef för hvarje dag allt större. — Älskade Noble, sade Belladonna en dag till mig, då vi genomströfvade gatorna, dina stöflor äro rysligt trasiga. Hvarför köper du dig ej ett par nya? Härvid såg hon, alldeles förglömmande min ekonomiska ställning, med en så varm blick in i ögat, att jag ej kunde blifva ond på henne. — Du glömmer, Belladonna, att man för at köpa stöflor måste hafva penningar, och det är just hvad jag för närvarande... — Förlåt mig, älskade Noble, afbröt hon med en handtryckning. Emellertid, jag har aldrig tänkt eller — men der är min skomakares butik, låtom oss gå in till honom. — Om du menar Pliquois, Belladonna, så får jag göra dig uppmärksam på att han gör