Dagens Nyheter – 16 maj 1866, sida 3

Hvarjehanda Nyheter. Från Hertigens af Dalarne sista vistande i Göteborg cirkulerar der följande anekdot. En viss person, som för någon tid sedan utnämnts till ett embete, medförande rättighet att bära en ganska prydlig civil uniform, ansåg det såsom nödvändigtvis förenligt med hans nya rang att uppvakta högst densamme vid hans ankomst, hvadan han iförde sig den ståtliga uniformen. Dock, aftonen hotade med regnväder, derföre påtogs en vanlig civil öfverrock och släpmössan i stället för trekantiga hatten. Sålunda rustad bar det af till stationshuset der vår efter den furstliga nådens solsken trängtande man lyckades tränga sig fram ända till platformen. MHyisch! ilar tåget in i banhallen, och, o lycka! prinsens kupe stannar midi framför vår uppvaktandes näsa. I detsamma han, belåtet bugande, är i begrepp att emottaga den furstliga helsningen, öppnas dörren till kupeen hastigt, en person af hertigens svit hoppar ut, kastar en uniformskappa åt vår man, tagande honom för någon af de uppvaktandes betjening, sägande i höflig, men befallande ton: aVar god och håll den här kappan ett ögonbliek!c Man tänke sig vår mans bestörtning. Han, tagen för en betjent, behandlad som en simpel klädhängare. Men ännu var icke måttet rägadt. Efter ett ögonblick återvände den, som i hans vård öfverantvardat det afskyvärda plagget, säger ett flyktigt, men artigt atackla och trycker, o blygd! — en blank silfver-50-öring i hans hand. Carl XV:s bröstbild i silfver, och det af 3:dje storleken; om det ändå varit i guld, medaljen illis quorum, men nu — tjugufyra skilling riksmynt! Det var förlitet för så mycket besvär, tänkte vår man, som säkerligen efter den betan icke underlåter att vid dylika uppvaktnivgar visa sig i all sin glans, utan öfverplagg och släpmössa. Vi anföra anekdoten efter Göteborgsposten och den är icke mindre rolig derföre att viläst den först i en dansk tidning om andra personer. Nyttan af stadsportar. Borgerskapet i en liten obefästad stad i Schweiz beklagade sig nyligen öfver tolagens otillräcklighet. Inga pengar, ingen stenläggning, ingen gaslysning — måhända icke nägon vattenledning heller. Befolkningen började knota. De goda borgarne gingo att taga reda på land-ammannen: det tillkom honom att räda bot. Han bad att få tänka på saken. Han tänkte i sjelfva verket, grubblade, fånn slutligen på ett sätt, och sammankallade efter tre dagars förlopp sin konselj! — Mina herrar. sade han på ganska ren schveiziska, här klagas öfver otillräckligheten af tolagen; jag förstår