Dagens Nyheter – 12 maj 1866, sida 2

Jag ger er härmedelst tillåtelse att sälja det juvelskrin ni har förvaradt i er kassakista. Ni bör derigenom få medel till att betala åtmiustone en del af min skuld till betjeningen. De diamanter m. m. som finnas i skrinet, hafva i allmänna handeln gått och gällt för att vara värda sexhundrafemtio francs; men alla haudlande äro i mer eller mindre mån judar, såsom ni väl vet. Jag tar dock för afgjordt att ni får sälja dem för femhundra, eller fyrahundra eller minst trehundra franes. Farväl, min käre Durand; var försäkrad om min varma tacksamhet och oegennyttiga tillgifvenhet samt tänk någon gång på er ödmjuka tjenarinna Grefvinnan af Sainte-Anille. När Durand slutat läsa, släppte ban brefvet; det föll ned på goltvet åt högra sidan. Sjelf förblet sidenvaruhandlanden sittande en stund alldeles tyst, hvarunder hans blick stirrade uttryckslöst på en och samma punkt. Derefter tillslötos hans ögon och hans hufvud sjönk mot bröstet. Ett ögonbliek sednare hördes i ett mnärgränsande rum ljudet af en faltande kropp. Då fru Durand kom inspringande i skrifrummet fann hon sin man ligga utsträckt på golfvet utan alla tecken till lif. Den stackars sidenvaruhandlanden hade fått slag. Lyckligtvis haun åderlåtning verkställas i tid, så att han snart till en viss grad åtminstone återfick sanseu. Under en hel vecka förblef han lik en niaskin d. v. s. han åt när man matade honom, drack, när man gaf honom något att dricka, och sof mycket men tänkte deremot icke alls. Efterhand ljusnade hans förstånd så att han mindes hvad som händt och kunde reflektera deröfver.