Dagens Nyheter – 12 maj 1866, sida 2

ruledes man, då man föreslår att blott 5,090 man ur hvarje beväringsklass skulle vapenöfvas, reducerade den öfvade beväringsungdomen, efter de nuvarande fem beväringsklasserna, till blott 25,000 man, och hvilka åtginge endast för att erhålla den mindre krigsfoten, samt att man, för att kunna fylla de under kriget blitvande luckor och jemväl bilda den större krigsfoten, ytterligare föreslår beväringsårens förökande till 10 är. Men häraf uppstår också det beklagliga förhållandet, att sedan dessa årens öfvade beväring uttagits, så äro dermed ock landets alla vapenöfvade krafter uttömda. Redan vid början af ett krig skulle man alltså tvingas, för att skapa sig en reserv, till storartade rekrytöfuingar inom hela landet, hvartill alltid en stor del af befäl och manskap måste såsom instruktörer användas, och hvilka i sin mån minskade den aktiva armen. Talaren kunde ej gilla ett sådant system. Betänker man för öfrigt att den kungl. propositionen antager 62 dagar första året samt under derpå följande år 45 dagar, tillhopa 107, såsom nödvändiga för en god rebrvidning, så skulle ej mindre än omkring 3!2 månad åtgå innan man kunde sända den sålunda inkallade beväringen i fält. Under dessa månader hade fienden en alltför god tid att intaga en fast ställning inom landet. Emot den långt utsträckta vapenöfuingstiden — 107 dagar — erinrade han för öfrigt om friherre Klinckowströms andragande vid det gemensamma sammanträdet aftonen förut å riddarhuset, hvari friherrn hänvisat till herrar Lefrens och Montgomerys omdömen, som bestyrkts att rekryter under det fiuska kriget redan efter 13 ä 14 dagars öfningar ingått i ledet och täflat i tapperhet och mod, i skicklighet och uthållighet med den gamla soldaten. MHan erinrade jemväl om huruledes de första franska revolutionskrigen till stor del utkämpats af ungdom. samt huruledes Napoleon I, framför allt de sednare åren, vunnit ärorika segrar med skägglösa ynglingar. Hr R. hänvisade äfven till skarpskytteöfningarne, som likaledes ådagalagt att man på ganska kort tid inhemtat erforderlig förmåga i rekrytexercisen. — Talaren öfvergick härefter till den föreslagna lottningen. Han påpekade huruledes den allmänna opinionen gjort denna lottning till föremål för sina häftigaste anfall, och fann denna taktik ganska naturlig, enär förslaget just häri hade, för den allmänna uppfattningen, sin aldra svagaste sida. Regeringen var dock icke, enligt talarens förmenande, så anklagansvärd för förslaget, som många föreställt sig. Regeringen har nemligen i detta fall ej gjort något aunat, än frambälbt samma metod, som redan finnes antagen af Europas alla makter. Till och med Englands milis, uppgående till omkring 97,000 man, uttages genom lottning. Sjelfva Amerika begagnade sig äfven deraf under sednaste kriget. Endast i Preussen utgår konskriptionen genom val. Val är dock sämre än lottning. Naturligt är, att i alla de länder, der de i konskriptionsåren inträdandes antal öfverstiger det behof, som påkallas för att fylla armåns leder, lottning måste ske. Sålunda ingå i Frankrike omkriug 300,000 ynglingar årligen i konskriptionsåldern; men franska armens behof uppgår blott till 70 a 80,000. I Preussen ingå omkring 100,000 ynglingar årligen i konskriptionsåklern; men armens fyllande erfordrar endast 25,000. Något annat medel än lottning eller val finnes alltså ioke för att uttaga den så kallade numeräron. Sådant är dock ej förhållandet hos oss, Hos oss ingå årligen 20 å 25,000 man i beväringsåldera, Någon lottning kan ej heller här påkallas, eller eus böra Nägar komma. Hela antalet erfordras alltför väl, vi skola kunna säga oss ega ett Bationalförsvar. Beväringsarmen uppgår i alla fall icke till mera än 100 å 125,000 man, hvilka alltför väl erfordras för försvaret af våra långsträckta kuster, Lottningssystemet står dessutom i strid mot det vackra och nationella begrepp, som rotfästat sig inom vårt land, att hvar och en vore skyldig att i farans stund värna fosterlandet. I den äran vilja alla taga del. TLottningssystemet skulle dessutom alltid kännas såsom en orättvisa samt framkalla missnöje. Måhända skulle det blifva en bidragande orsak att öka emigra tionen till Amerika, -National-känslan hade också redan allmänt utdömt det. Hvad återi