Dagens Nyheter – 9 maj 1866, sida 2

ur den olyckliga belägenhet, hvari ni nu befinner erl!... — Jag tackar er för er goda vilja, Durand, och jag skall minnas dessa era ord, när jag kommer på fri fot igen, hvilket icke kan dröja länge. — Ack! fru grefvinna, ni har redan gjort alltför mycket för migl!;.. — Jag är skyldig er pengar, Durand, efter hvad jag hörde Rivat säga för några dagar sedan... — Tala icke derom, min fru, jag ber er derom af hela mitt hjerta. — Tvertom vill jag tala om denna skuld, den enda jag eger, det försäkrar jag er... — Hvartill tjenar det? ... Min Gud! hvartill tjenar det? — Grefve Scipio, min son, kommer hit om ett par dagar... Han skall betala er. — Åh! fru grefvinna... dermed är ingen brådska . .. Allt är bra som det är. Det är en heder för mig att ha en fordran hos en sådan person som ni. Dessutom har jag fått en pant, hvars värde vida öfverskjuter den summa, ni är mig skyldig... Jag förmodar er herr son kommer att godkänna min räkning. — Det kan ni vara säker på... Han är minsann inte den som prutar. Det har jag lärt honom; ty jag har sjelf alltid haft för grundsats att betala hvad man begär... För öfrigt har ni Rivat att tillkalla; han kan intyga att ni inte satt upp på räkningen något, som ej blifvit levereradt. Kammarjungfrun, som just nu gjort i ordning kappsäcken, fick tillsägelse att väcka hof