Dagens Nyheter – 9 maj 1866, sida 2

beslutade reform af flottans organisation, man i detta fall skulle ha inkommit i en ställning, motsvarande kusternas försvarsbehof, så att man borde kunna anse frågan derom nöjaktigt löst. Deremot ansåg han frågan om landtförsvaret ännu befinna sig i nära samma skick som 1823, hvadan han trodde att hvad rikets ständer då önskningsvis uttalat, ännu i dag qvarstode till hela sin vigt. Genomförandet af ett försvarssystem, billigt i fredstid, men kraftigt och starkt i händelse af ett fredsbrott, var neml. ännu ett olöst problem, och han ansåg icke heller att den af Kungl. Maj:t till ständerna afgifna samt at sammansatta utskottet nu behandlade propositionen i ämnet tillfredsställande löst densamma. Hvarje land, som vill uppgöra ett väl ordnadt försvarssystem, måste, såsom oafvisliga grundvilkor derför, alltid först och främst göra för sig klart landets politiska ställning till utlandet, landets mer eller mindre egendomliga karta, hvarvid man i främsta rummet bör fästa sig vid gränserna, vidare skaplynnet hos befolkningen, samt slutligen dess tillgångar. Detia utgör taktikens abed. För att i detta fail med klar blick kunna bedöma vår ställning, ansåg sig hr R. böra kasta en kort blick på utlandet. Man märker då genast, yttrade han, att Eu: ropas alla kontinentala makter befinna sig iett oklart politiskt förhållande till hvarandra. En viss eröfringslystnad visar sig hos dem alla. Preussen vill eröfra Slesvig och Holstein, italien Venetien och Rom. Frankrike kastar begärliga blickar på Rhenländerne, Österrike sträfvar att bibehålla sina olikartade statselementer, Grekland vill föröka sig på Turkiets bekostnad och Ryssland synes hafva lust att eröfra allt hvad det kan komma åt. Härtill kommer, att folken inom flertalet af dessa länder befinna sig i ett visst revolutionärt tillstånd. Dessa länder behöfva följaktligen, aldra helst om man tager i betraktande deras i allmänhet af naturen svaga och oegentliga gränsor, stora stående armåer, dels för att vara på sin vakt emot hvarandra, dels för att förekomma hvarje tänkbart inre revolutionärt utbrott. Endast tvenne länder ansåg hr R. göra ett undantag i denna uppfattning. I första rummet märker man dervid England. Men dess politik var ej heller eröfringens, utan af uteslutande merkantil natur, således fredens. Dess gränsor voro också de förträffligaste ett land kunde önska sig. Dess militärorganisation rättar sig äfven derefter. Med undantag af en stark flotta, erforderlig för dess stormaktskap i allmänhet och serdeles för dess verldshandel och kolonier, har det en relativt ganska liten fredsfot. I andra rummet bemärker man Schweitz. Men äfven dess politik hade en industririktmng. Folkets inre fredliga förkofran var dess högsta uppgift. Och oaktadt landets öppna gränsor var försvarssystemet ordnadt derefter. Oberäknadt årliga öfningar, framförallt skjutöfningar, utgjordes dess hela fredsfot blott af 300 man pr hvarje kanton. Krigsfoten deremot utgjordes af en genomförd folkbeväpning, som efter kort tid kunde ställa 2 å 300,000 man 1 fält. Talaren öfvergick härefter till en jemförelse emellan dessa två sednare länder och Sverige, samt fann mycken likhet dem emellan. Sverige-Norge voro, liksom England, omgifna af haf. Gränserna voro tillföljd af den rika skärgården och vintern till och med försvarbarare än England, ehuru deras längd vore 2n olägenhet dervid. Brödrarikenas inre karta hade jemväl, om äfven i mindre proportioner, samma kuperade egenskaper som Schweitz. Dessa omständigheter borde äfven här, såsom i England och Schweitz, oafvisligt tagas i öftvervägande vid försvarets ordnande. Gränsorne betryggade oss för hvarje öfverraskning, hvadan någon större fredsfot ej påkallas; i krigstid deremot erfordrades en betydlig arme, men som borde sökas i en väl ordnad folkbeväpning. Fördelarne af landets kuperade egenskap vore äfven många. Med säkerhet kunde man säga, att några större bataljer gerna icke kunde ifrågakomma, utan endast guerillakrig. Vidare — och äfven i händelse af verklig batalj — kunde fienden aldrig bestämma fältet derför, utan låge detta i svenska befälhafvarens skön.