rande ryssarna — och, efter många öfvergångna misshandlingar, öfverlemnad till en rysk godsegare, hos hvilken han tvangs att förrätta de tyngsta och nesligaste slafarbeten. Det oaktadt klagade han icke, utan var tålig och undergifven, hysande det hoppet, att det skulle cbli bättre med tidenc — och att kanske — hvem kunde väl veta? — frihetens gyllene dag en gång skulle randas för honom. Den ryske godsegaren, af naturen god och med ett skarpt förstånd, började allt mer och mer tycka om den fångna svensken, hvarföre deune småningom blef behandlad mindre omildt och omenskligt. Efter 8 års förlopp erhöll Engman den kärkomna tillåtelsen att, mot hedersord att icke rymma, på lediga stunder få gå omkring och spatsera på de vidlyftiga egor; som omgåfvo det ryska herresätet. Då godsegaren såg, att fången icke missbrukade denna honom medgifna frihet, fick han allt större förtroende för honom, och frågade, om han icke för alltid ville stanna qvar och genom giftermål med en rysk qrinna närmare fästa sig vid landet. Men så lysande förhoppningar om framtida bergning än voro fästade härvid, afslog dock Engman, af lätt förklarliga skäl, detta anbud, ty han ville icke bryta det heliga band, han knutit med sin i Sverige boende hustru, hvarförutan han förmycket älskade sitt fosterland för att blifva rysk undersåte. Godsegaren högaktade honom för hans grundsatser och var nog ädelmodig, att, efter tolf ärs fångenskap, återskänka honom friheten i maj månad 1721, för hvilket ändamål han erhöll ett slags fribref, tryckt på ryska språket på tjockt, groft tryckpapper. Detta dokument har den som nedskrifver dessa rader haft tillfälle att se och på samma. gång af en ättling i fjerde led efter Engman fått del af den käcke cbussense lefuadsöden, hvilka, såsom på sätt och vis dyrbara minnen, gått i muntlig berättelse från led till led. Med detta fribref och pass lyckades det den frigifne Engman att komma till Stockholm, der han var nog lycklig att händelsevis möta en major Sahlfeldt, hvilken genast igenkände den gamle krigskamraten och gästvänligt inbjöd honom i sitt hus; der han qvarblef i 8 dagar, derunder han omtalade de öden han som fånge genomgått i Ryssland. När han skulle anträda hemfärden till Wadsbo, erhöll han af denne sin välgörare penningar, men dessa, såsom varande af koppar, tunga och oviga, måste han sammanhållne med en vidja bära på ryggen — och sålunda utstyrd, med plånboken bakpå, anträdde han färden mot hembygden med raska steg; ty på then tiden funnos hvarken jernvägar eller ångfartyg. Hemkommen till Eng, trädde han med klappande hjerta genom dörren in i den stora stugan, der han till sin förvåning fann en mängd gäster samlade, hvilka, lifvade af glädje, förde muntert snack. Ett af Engmans barn skulle nemligen trolofva sig med ett af grannens, och derföre hade de blifvande slägtingarne samlat sig till ett muntert gille. Enär ban var tarfligt klädd och skägget vuxit honom långt ner på bröstet, satte Lars Engman sig blygsamt på n vid dörren stående vedkubb, och sedan man betraktat den underliga gästen och gifvit honom några frågor, gaf man konom något att äta. När nu middagsbordet var dukadt och gästerna skulle sätta sig, klet främlingen helt oförskräckt fram och satte sig främst vid bordet, hvilket på det högsta förundrade alla. Den äldste sonen i huset, som nu vuxit upp till en hurtig yngliug, tog då den oblyge fremlingen i kragen med hotelse att kasta ut honom: men då höjde den gamle krigsbussen sin stämma och sade: aHär var förr min plats, och den intar jag väl äfven nu, så sannt jag heter Lars Engman och är far din och på samma gång herre i huseta — Man kan tänka sig allas förvåning, då de hörde dessa ord, ty, som Engman aldrig. under sin långa, öfver tjugoåriga frånvaro med en enda rad låtit höra af sig, tog man för gifvet, att han stupat i de folkförödande krig, som Carl XII med sådan envishet förde. Man betraktade nu närmare den underliga gästen, och såväl amatmora i hnset4, som för längesedan begråtit sin Lars, men derföre icke trädt i nytt äktenskap, igenkände nu sin gubbe, som ock de äldre närvarande häri instämde. Dubbelt skönare blef nu glädjen, och på samma gång de ungas trolofning skedde — på samma gång firades återföreningen af tvenne makar, hos hvilka hoppet att någonsin mer få återse hvarandra nästan slocknat. Referenten, som efter muntlig berättelse af en slägting i fjerde led efter Lars Engman uppteknat hans sällsamma lefnadsöden, har blott att tillägga det Engman upphann en hög älder, och 10 år efter sin hemkomst trädde i nytt äktenskap, samt var mycket aktad och ärad så länge han lefde. Sina krigsbedrifter under Carl XII:s krig omtalade han gerna, och då fälldes vanligen en tår chvar gång hans Carl blef omnämndea. — (Mariestads Veckoblad.) SERA EREA RNE TAN ERITREA NE NT AE ETRADE ERA ATEA