Dagens Nyheter – 8 maj 1866, sida 2

LL Konskriptionsfrågan afgjord. Alla fyra stånden hafva vägrat bifall till den kungliga propositionen om förändringar i beväringsinrättningen. De hafva gjort det på olika sätt. Bondeståndet förkastade förslaget helt och hållet, utan att begära något annat i stället. Borgarståndet förklarade att det icke godkände förslaget, men beslöt begira proposition till nästa riksdag om både armens och beväi ringens reorganisation. Adeln och presteståndet undveko att yttra sig direkt om det nu förevarande förslaget, men begärde, likt borgarståndet, ett nytt och mera omfattande. — Krigsministern fann sig i detta uppskof — och icke underligt, ty bättre utgång kunde numera, sedan opinionsstormen blifvit så stark, knappt väntas, än mindre begäras. Ridderskapet och adeln fattade sitt beslut om I uppskof med 85 röster mot 34. Dessa 34 voro för rent bifall till den kungliga propositionen. — Endast kapten Brakel, frih. Sten Leijonhufvud och generalmajor Klint hade yttrat sig för denna åsigt. Kapten OC. A. Mannerskantz och ett par andra talare hade yttrat sig obetingadt ogillande. Alla andra voro för uppskof; flera, såsom frih. J. Liljenerantz, dock under önskan att det skulle uttalas att ståndet ej godkände det kungl. förslaget: Inom presteståndet öppnades debatten af kyrkoherden Ekelund som å dragande kall och embetets vägnar talade för bifall till utskottets förslag, klagande öfver att pressen, isynnerhet den miudre godartade delen deraf, sysselsatt sig så mycket med frågan om lottningen, och hänvisade till nödvändigheten att om man vill ändamålet, som är landets försvar, äfven vilja medlet. I egenskap af utskottsledamot uppträdde ätven doktor Petrelli med ett långt och genomtråkigt anförande till försvar för utskottets mening, likasom domprosten Sonden och doktor Palek, hvilka på det högsta förordade K. M:ts förslag såsom i allo förträffligt. Dr Rundgren ådagalade på ett särdeles klart och redigt sätt förslagets många brister, och påpekade serskildt att deri måste finnas något grundfel, då K. M. och utskottet kunnat bysa rakt stridiga åsigter i fråga om beväringen. Tal. ansåg att förslaget, upphöjdt till lag, skall årligen väcka en oro i landet, både hos arbetsgifvare och arbetare, samt androg såsom ytterligare skäl för afslag, dels att frågan är af sådan vigt att nuvarande ständer ej böra befatta sig dermed, dels det kompakta motståndet hos bönderna, då bördan skulle komma att trycka dem hårdast. — Till samma resultat kommo äfven prostarne Fant och Palmlund, dr Tyselius och dr Sandberg, hvilken sistnämnde framförde åtskilliga klagovisor öfver pressens verop och förespeglingar om blodslottning, samt den hämud som skall drabba adel, prester och borgare om de våga emot böndernas beslut gilla betänkandet. — Hofpredikanten Rosenius talade äfven för afslag. För öfrigt framställdes af flera talare åtskilliga förslager, åsyftande att dels med, dels utan att uttala något bestämdt ogillande, skjuta undan frågan och lemna den åt nästa riksdag till afgörande. Bland dessa intog professor Ribbings främsta platsen. Han föreslog nemligen att då grunderna ej äro tillräckligt kända, då man icke ansåg sig i en så vigtig sak böra i någon mån binda kommande ständer, och då grunderna ej kunna rätt pröfvas förrän förslaget blifvit framlagdt i evt sammanhang och med beräkning öfver kostnaderna, ständerna borde bedja K. M:t för nästa riksdag framlägga frågan i sin helhet. Detta förslag vann starka sympatier och understöddes af flera talare. Doktor Gumcelius och prosten Tegner framkommo med ett lika lydande förslag, endast med den skillnad att det i likhet med borgarständets beslut uttalade ett bestämst ogillande al utskottets förslag. — Några andra mindre vigtiga förslag anse vi oss kunna förbigå. — Doktor Moberger afslutade debatten med litet muntrande, men som vanligt temligen bitande skämt på utskottets bekostnad, och instämde med professor Ribbiug, hvars förslag efter flera voteringar mellan de olika yrkandena antogs med 31 röster mot 10, som afgåfvos för doktor Gumezelii förslag