Dagens Nyheter – 8 maj 1866, sida 2

AA SEEN BA RIV LE OR ANS ISEN RAR DE I Fröken Arthemise tycktes vara vida mera j orolig och förskräckt än hennes mor. Fru Sainte-Anille tog några steg framåt; derefter stannade hon. Hon uttalade icke ett enda ord, men hennes blickar, som voro fästade på de nattliga gäI sterna, sade tydligen: — Hvad vilja ni mig? Poliskommissarien lät henne icke länge vänta på svar. Ian bugade sig djupt och yttrade i vördnadsfull ton: — Är det fru grefvinnan af Sainte-Anille jag har den äran att se framför mig? — Ja, min herre, svarade enkegrefvinnan nå got nögdraget. Och hon tillade: När man bär ett sådant namn som mitt, förnekar man det aldrig, icke ens då fara hotar ... eller rättare sagdt, aldraminst då fara hotar... Polistjenstemannen bugade sig åter. Derefter återtog han: — Fru grefvinna, det är en mycket smärtsam pligt som fört mig hit... — Gör hvad pligten bjuder er, min herre, afbröt honom grefvinnan, vore det än aldrig så påkostande. Den, som egnat sig åt lagens, d. v. s. de maktegandes, tjenst, har afsagt sig rättigheten att lyda sitt eget samvetes röst. — Jag medför ett bref, som rörer er, fru grefvinna, och fröken er dotter... Detta bref skall jag be att få uppläsa. — Jag hör er... vi höra er, min herre. Poliskommissarien vecklade upp en pergamentsrulle och läste med hög och klar stämma. Skrifvelsen innehöll, att hans höghet hertigenregenten, på grund al vissa omständigheter, hvilka, såsom berörande en statshemlighet af